Det är rusningstid för trafiken. Spårvagnen har nyss anlänt till Lund C och alla har bråttom. Tåget går om en minut. En buss rullar ner för gatan i stadig takt. Plötsligt blir den överfallen från alla håll av ivriga fotgängare. Vår stackars buss tvingas bromsa och de olycksdrabbade själarna i den missar sina förbindelser. Nästa dag är samma fotgängare i den utsatta bussen. När någon springer över gatan himlar de irriterat med ögonen. Varför kan inte folk ha lite tålamod?
Detta är ett praktiskt exempel på fångens dilemma. Det står mellan två individer att göra ett val. Alternativen är att antingen gemensamt samarbeta för ett bättre utfall med risken att gå i förlust, eller egoistiskt välja det säkra före det osäkra för en kortsiktig vinst.
Det finns två aktörer i vårt dilemma – du och alla andra. De möjliga utfallen ser ut så här:
| Du väntar | Du springer | |
| Alla andra väntar | Ganska bra för dig och alla andra | Bra för dig, dåligt för alla andra |
| Alla andra springer | Dåligt för dig, bra för alla andra | Ganska dåligt för dig och alla andra |
Det ligger i allas bästa intresse att trafiken flyter på bra, oavsett om du är en fotgängare eller busspassagerare. Om alla väntade på övergångsstället skulle trafiken fungera mer effektivt. Individens egoistiska val skulle trots det vara att rusa över vägen och därmed hindra bussens framfart. Beslutet verkar vid stunden fördelaktigt, men leder på lång sikt till sämre konsekvenser för alla, eftersom det förstärker en negativ norm. Om man istället valde att förstärka den norm som är att vänta på övergångsstället skulle trafiken så småningom flyta på bättre. Samtliga aktörer, du och alla andra, hade gynnats.
Immanuel Kant hade haft mycket att säga om detta. Hans kategoriska imperativ bygger på: “Agera endast efter den maxim du skulle vilja upphöja till allmän lag.” Vill du leva i en värld där alla rusar över övergångsstället när det passar dem? Eller vill du att hänsyn visas till resterande trafikanter? Den uppenbara irritationen vi känner när vi själva är offret tyder på att vi önskar en annan regel än den vi själva följer.
Det subjektiva leder oss till vad Kant kallar det hypotetiska imperativet. Hypotetiska imperativ har formen: “Om du vill uppnå X så utför Y”; medan kategoriska imperativ är: “Utför Y”. I detta fall lyder det: “Om du vill komma fram snabbt, spring över gatan.” Men vad skulle hända om alla agerade utifrån sina hypotetiska imperativ? Är det rätt att tränga sig för att vara först i kön?
Jag ska vara ärlig. Jag har själv varit den person som sprungit över. Det tror jag också du har varit. Jag har själv varit den irriterade personen när bussen tvingats bromsa. Det tror jag också du har varit. Varför denna hypokrisi? Vi styrs av hypotetiska imperativ när det gynnar oss, men klagar när andra gör detsamma. Vi förväntar att andra följer ett kategoriskt imperativ som “Visa hänsyn till trafiken”, men gör inte detsamma.
Kanske borde vi börja med mer hänsyn till allas intresse, inte bara vårt eget. Vi alla är en del av en helhet, inte isolerade individer. Om vi fortsätter att rusa över övergångsstället måste vi acceptera att andra gör detsamma. Det kan kännas kantigt, men annars förblir vi hycklare vid övergångsstället. Så nästa gång du står vid övergångsstället, vad väljer du?
Skribent: Erik Eklund, redaktör
Detta är en opinionstext i Qualia. Skribenten svarar för åsikterna.