Hösten 2024 började Elsa Magnell doktorera i praktisk filosofi vid Filosofiska institutionen i Lund. Hennes avhandling handlar om ursäkter och består än så länge av fyra artiklar som berör ämnet. Men Elsa Magnell har ytterligare filosofiska intresseområden som hon skriver om vid sidan av avhandlingen.
Efter sin gymnasieexamen sökte Elsa Magnell till kandidatprogrammet i PPE (Philosophy, Politics and Economy) vid Lunds universitet, ett program hon studerade mellan åren 2019 och 2022. Att hon valde PPE-programmet berodde på att hon under lång tid haft ett intresse för såväl filosofi som politik och ekonomi.
Studenterna på PPE-programmet får välja mellan att skriva sin kandidatuppsats i statsvetenskap, nationalekonomi eller praktisk filosofi. Det är förhållandevis få som väljer det sistnämnda, då de andra alternativen ger tydligare spår till yrkeslivet. Men Elsa visste redan när hon började programmet att det var i filosofi hon skulle skriva sin kandidatuppsats. Filosofin var nämligen — och hade kanske alltid varit — hennes primära intresse:
— Jag har alltid varit dragen till den typen av frågor, men det var först i gymnasiet, när vi läste filosofi för första gången, som jag insåg: okej, det är ettämne som man kan studera.
Under gymnasiet läste Elsa både praktisk och teoretisk filosofi och inom det senare området fick hon bland annat tycke för epistemologi och metafysik. Efter sin masterexamen i praktisk filosofi läste Elsa två terminer teoretisk filosofi, i väntan på utlysning av doktorandtjänster.
Visste du alltid att du skulle fortsätta med filosofi efter din kandidatexamen?
— Jag visste att jag skulle ta min kandidat i filosofi och efter att jag gjorde det ville jag verkligen göra mastern i filosofi. Jag visste inte att jag skulle gå vidare därifrån—det fanns inte riktigt i min världsbild.
Elsa berättar att ett vanligt samtalsämne bland hennes kursare på PPE-programmet handlade om vad man skulle gå vidare till och jobba med efter utbildningen. Själv var hon noga med att inte premiera framtiden över nutiden:
— Jag tänkte väl: okej, jag är ung och jag ska leva nu också. Om jag har en chans att göra det roligaste jag vet hela dagarna, varför skulle jag stoppa mig själv i förtid bara för att jag kanske inte kan syssla med det resten av livet? Jag kan ju syssla med det nu. Och nu räknas också.
Elsas masterexamen i filosofi blev i slutändan starten på en karriär, men hon skulle inte ha ångrat sitt val även om så inte hade blivit fallet.
När började du doktorera?
— Hösten 2024, så jag är fortfarande den nyaste doktoranden i praktisk filosofi. Men det blir det ändring på i höst!
Hur skulle du kortfattat beskriva din avhandling?
— Min avhandling rör sig mest inom moraliskt ansvar, men den berör också olika aspekter av metaetik, och lite språkfilosofi. Specifikt handlar den om att ta ansvar när vi har gjort fel, om ursäkter, apologies, och olika normativa aspekter av ursäkter.
Svenskans ord ”ursäkt” är tvetydigt. Den typ av ursäkter som Elsas avhandling berör är inte ursäkter i bemärkelsen ”excuses”. Det handlar alltså inte om att be om ursäkt i meningen att försöka frånsäga sig ansvar, utan tvärt om, att erkänna sitt ansvar.
Moralisk reparation är också ett centralt ämne i avhandlingen. Bakgrunden till att Elsa valde detta fokus är att hon menar att moralen ställer höga krav på oss, krav som vi inte sällan misslyckas med att leva upp till. Exempelvis sviker och sårar vi varandra ofta i våra interpersonella relationer. Eftersom detta skadar relationerna är det intressant att undersöka vilka verktyg som finns tillgängliga för att reparera dem.
— Ursäkter är ett sådant verktyg, men de har inte fått så himla mycket filosofisk uppmärksamhet om man jämför med mer negativa ansvarspraktiker, som klander, blame, så min avhandling är ett försök att vända det, berättar Elsa.
Många av de termer och diskussioner som finns i bakgrunden till ämnet för Elsas avhandling har sitt ursprung i Peter Strawson. Elsa noterar att det nog är minst en referens till Strawsons ”Freedom and Resentment” i varje artikel i avhandling, och skämtar om att projektet LGRP (Lund Gothenburg Responsibility Project), som var i sin slutfas när Elsa var mastersstudent i Lund, är att skylla.
— Strawson skrev en artikel i praktisk filosofi om ansvar och var själv aldrig särskilt sugen på att utveckla det jobbet, men det fick enormt genomslag i ansvars- och fri vilja-debatten. Artikeln startar från debatten om determinism. Strawson vill röra sig bort från att tro att metafysiken är den rätta grunden för rättfärdigande för vår ansvarspraktik, förklarar Elsa.
Traditionellt har determinismens sanningsvärde ansetts relevant för frågan om när vi är rättfärdigade att hålla varandra ansvariga. Medan inkompatibilister menar att determinismen medför att agenter saknar ansvar för sina handlingar, menar kompatibilister att agenter kan ha sådant ansvar, trots determinismen. Sedan Strawsons artikels genomslag är följande utgångspunkt utbredd: filosofin ska börja från vår faktiska ansvarspraktik för att förstå vilken den relevanta bemärkelsen av ansvar är.
Skulle du kunna ge en liten bakgrund till Strawsons analys av vad klander är och vår praktik av att hålla varandra ansvariga?
— Faktum är att vi håller varandra ansvariga, genom våra reaktiva attityder, som resentment, som Strawson pratar mycket om, men även exempelvis ilska, och det kan leda oss långt på vägen att förstå ansvar. Om du till exempel puttar mig så att jag gör mig illa, då uppvisar du en slags bad quality of will, illvilja, mot mig som kommer att resultera i att jag känner resentment och det kan jag uttrycka genom att klandra dig. Men om du bara puttade till mig för att någon annan puttade till dig, så kommer jag inte att hålla dig ansvarig på samma sätt. I så fall är du ursäktad, excused.
Skillnaden mellan fallen, som gör att det förra leder till resentment och klander består i vilken quality of will som handlingen att puttas kan tänkas uppvisa. Det som är relevant inom vår ansvarspraktik är alltså inte huruvida en kroppslig rörelse är determinerad eller ej, utan vilken quality of will agenten, vars rörelse det gäller, har.
Den första artikeln i Elsas avhandling handlar om den så kallade paradox of apologies och hur en särskild funktionalistisk analys av den performaitva talakten att be om ursäkt neutraliserar paradoxen. Jag låter Elsa förklara bakgrunden till paradoxen:
— Den hämtar inspiration från the paradox of forgiveness, som förenklat säger att förlåtelse antingen är opassande eller meningslös: om någon har gjort ett fel för vilket de är klandervärd så förtjänar de klander, inte förlåtelse, och då blir förlåtelse opassande. Men om de inte har gjort något fel för vilket de är klandervärda, så finns det inte något att bli förlåten för. The paradox of apologies fungerar likadant.
Paradoxen bygger på två antaganden: att be om ursäkt innebär att be om förlåtelse och att förlåta innebär att ge upp negativa känslor kring den felaktiga handlingen. Från dessa antaganden följer det att den som ber om ursäkt ber den felade motparten att ge upp sina negativa känslor.
— Men en bra ursäkt kräver också att du inser vad du har gjort för fel och därför att de negativa känslorna är passande, så paradoxen blir då: att be om ursäkt är att be någon att ge upp negativa känslor som man samtidigt anser är de passande känslorna att ha, förklarar Elsa.
Hon förklarar vidare att paradoxen enbart kan uppkomma ifall vi antar en väldigt statisk bild av normativitet, en bild enligt vilken ”de moraliska tillstånden är huggna i sten” och det inte går att komma vidare efter att någon har handlat fel. Elsa delar inte den bilden:
— Självklart kan den felaktiga handlingen inte göras ogjord—det kan vi alla vara överens om—och den förblir fel, men hur vi ser på vad handlingen ifråga säger om personen kan förändras. Ett sätt som det kan ändras på är genom ursäkter, är min tes. Men för att förstå hur det kan vara så behöver vi en bättre förståelse av ursäkter än som enkla förfrågningar om förlåtelse.
Hur ser din analys av ursäkter i artikeln ut och hur undviker den the paradox of apologies?
— Det jag utarbetar i pappret är en specifik funktionalistisk syn på ursäkter. Huvudidén bakom funktionalism om talhandlingar är att vi kan förstå en talhandling genom att titta på vad den gör, funktionen som den fyller i vår praktik. Det är motiverat för att andra traditionella teorier om talhandlingar, exempelvis intentionalism, att vi ska förstå dem utifrån intention, och konventionalism, att de följer konventioner, inte kan fånga vissa talhandlingar på ett tillfredsställande sätt.
Det finns fraser som enligt konvention har en viss typ av vikt och som vi kan be om ursäkt genom att yttra. ”Förlåt, jag ber om ursäkt”, nämner Elsa som ett exempel. Därtill går det att be om ursäkt genom att göra sin intention tydlig via sättet man uttrycker sig på. I artikeln illustrerar Elsa detta med ett exempel där den ena parten har glömt den andres födelsedag och ber om ursäkt genom att säga: ”Gud, det där var så dumt av mig! Jag kan inte fatta att jag gjorde det. Du är jätteviktig för mig. Får jag bjuda dig på middag istället?”
— Det jag landar i, i den här funktionalistiska synen, är att funktionen av ursäkter är att lägga grunden för moralisk reparation mellan en felande och en felad part, berättat Elsa. Hon fortsätter:
— Moralisk reparation, en idé som främst kommer från Margaret Urban Walker, handlar om att reparerar moraliska relationer och det kräver att vi tar ansvar när vi har gjort fel, erkänner och adresserar det och bygger upp en grund för tillit baserat på delade moraliska normer. Det är precis det här som ursäkter lägger grunden för, är min tes.
I artikeln redogör Elsa även för på vilket sätt en ursäkt är att ta ansvar och varför ursäkter är viktiga för lyckad moralisk reparation:
— Ursäkter är inte normativt kraftlösa handlingar, utan utförda på rätt sätt så kan de förändra det moraliska landskapet. Jag skriver en del om att ursäkter kan ge upphov till nya skäl, som exempelvis skäl för förståelse.
Nästa artikel i avhandlingen är samförfattad med en annan doktorand på Filosofiska institutionen, August Olsen, och handlar om the responsibility requirement, eller ansvarskravet, för ursäkter. Elsas och Augusts projekt i artikeln är att formulera villkoret explicit:
— Det vi vill göra är att utreda förhållandet mellan ursäkter och ansvar. Det kan ju verka superintuitivt att man bara kan be om ursäkt för någonting som man är ansvarig för och det är ofta ett outtalat antagande som finns i all litteratur om ursäkter. Men det finns ingen riktig diskussion om vad det är för typ av ansvar som krävs. Det är det vi vill utreda—och om det överhuvudtaget krävs.
Elsa och August inleder artikeln med att definiera ansvarskravet på ursäkter i termer av felicity conditions och implikaturer. Felicity conditions är de villkor som en talhandling av en viss typ måste uppfylla för att verkligen vara den typen av talhandling. Man måste inte därmed lyckas uppnå de avsedda effekterna med talhandlingen, men man måste följa dess användningsregler, förklarar Elsa.
— När jag ber om ursäkt för en handling x så implicerar jag ansvar för x, och det är inte en implikatur som jag kan upphäva. Alltså, jag kan inte konsistent säga: ”Oj förlåt! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för x, men jag har, som vi alla vet, inget ansvar för det.” Det är en infelicitous användning.
Utöver att i artikeln explicit definiera det ansvarskrav som förutsätts i litteraturen kring ursäkter, vänder sig Elsa och August mot den typiska uppfattningen att kravet i synnerhet gäller moraliskt ansvar. Istället redogör de för tre relevanta typer av ansvar: klandervärdhet (culpability), som är av den moraliska typen, agentansvar (agential responsibility), och kausalansvar (causal responsibility).
— Vi landar i att vi kan be om ursäkt även om vi bara är kausalt ansvariga. Alla tre funkar, men något krävs, för är du inte på något sätt ansvarig så finns det inget att be om ursäkt för, sammanfattar Elsa.
Ert ansvarskrav anger nödvändiga men inte tillräckliga villkor för ursäkter. Vad betyder det?
— Det betyder att vi inte är ute efter att reducera ursäkter, att allt som krävs för ursäkter inte är att du är ansvarig. Jag kan vara ansvarig för att hjälpa dig med någonting som du ber mig om hjälp med, men det är inte ett tillräckligt villkor för att jag ska kunna ge en felicitous ursäkt till dig.
Den tredje artikeln i Elsas avhandling är samförfattad med Niklas Dahl, också doktorand på Filosofiska institutionen—som tidigare har intevjuats i Qualia—och gränsar mot den teoretiska filosofin, inom vilket social epistemologi har fått ett uppsving. Bland annat finns en framväxande litteratur om vår epistemiska ansvarspraktik, men Elsa och Niklas är först med att diskutera epistemiska ursäkter som ett distinkt fenomen. Elsa berättar om bakgrunden till artikeln:
— På senare tiden har det varit en stor debatt om epistemisk normativitet. Framförallt fenomen som epistemisk tillit och epistemiskt klander, epistemic blame, har fått en del uppmärksamhet. Gällande epistemiskt klander finns det ett helt läger som menar: det finns inget epistemiskt klander; och ett annat läger som menar: jo, det gör det.
Elsa, som forskar om ursäkter, och Niklas, som forskar om epistemisk normativitet, såg paralleller mellan debatten om moraliskt ansvar och moraliska ansvarspraktiker å ena sidan och det nyligen heta ämnet epistemiskt ansvar å andra sidan.
— Vi tänkte: okej, det vore intressant att se om vi kan säga något om epistemiska ursäkter, om inte annat, så för att fylla i analogin mellan moralisk och epistemisk ansvarspraktik, förklarar Elsa.
Hur ser er analys av epistemiska ursäkter ut?
— Vi använder mitt funktionalistiska ramverk för att karaktärisera epistemiska ursäkter. Vi föreslår att funktionen av epistemiska ursäkter är att lägga en grund för epistemisk reparation, mellan någon som har brutit mot en epistemisk norm på ett sätt som har påverkat någon annan, och den personen.
Precis som vi lever under moraliska normer, där avvikelser kan skada moraliska relationer, så lever vi även under epistemiska normer. Denna idé genomsyrar hela debatten om epistemisk normativitets, vilket gör att det är naturligt att tänka sig att ursäkter har en roll i våra epistemiska relationer, menar Elsa:
— När vi bryter mot epistemiska normer på ett sätt som påverkar någon annan negativt så skadar vi den epistemiska relationen, i och med att vi ger den andra personen pro tanto-skäl att tro att vi inte går att lita på när det kommer till olika epistemiska praktiker. En ursäkt i den epistemiska domänen skulle då vara ett sätt att ta ansvar och återbygga epistemisk tillit, och därmed reparera en epistemisk relation.
Det finns kritiker som menar att det inte finns epistemiska ursäkter. Varför menar de att det egentligen bara rör sig om moraliska ursäkter?
— Alltså, vi har moraliska krav på oss att vara försiktiga i vårt testimony [vittnesbörd], att göra vårt bästa för att inte vilseleda, att vara någon som man kan lita på när det kommer till viktiga frågor, särskilt om det är någon som sedan skadas eller far illa.
Trots att de skriver under på detta tror Elsa och Niklas inte att det alltid är bristande moralisk hänsyn som gör ursäkter passande vid epistemiska felsteg:
— Vi menar att det finnssituationer då vi efterlever de här moraliska kraven, gör vårt bästa, men ändå inte lever upp till epistemiska normer. Moralen kräver mycket av oss, men den kräver inte att vi alltid får det rätt.
Alltså epistemiskt rätt, rätt i bemärkelsen att ha rätt i sak?
— Ja, precis. Vi handlar inte [moraliskt] fel varje gång vi råkar få fel i sak.
Hur ser en lyckad epistemisk ursäkt ut, enligt din analys?
— Idén är att det skulle fungera på ett väldigt analogt sätt, att du för det första fortfarande tar ansvar, att du är tydlig med vad som gick fel och varför, och sedan commit till att försöka göra bättre i framtiden. Vår tanke är att du ger personen som har drabbats nya skäl att tro att du faktiskt inte generellt är någon som bryter mot epistemsika normer, utan att du kan följa dem, och på det sättet så återställer du epistemisk tillit.
Det är tydligt hur nära sammanlänkade alla artiklar i Elsas avhandling är. Precis som i fall inom vår moraliska praktik är hela jobbet naturligtvis inte gjort bara för att man har bett om ursäkt; vad den epistemiska ursäkten gör är att lägga grunden för återuppbyggandet av epistemisk tillit.
Också den sista artikeln i avhandlingen bygger på Elsas funktionalistiska analys av ursäkter. Den berör kollektiva ursäkter, ett fenomen som har varit på dagordningen både inom filosofin och den världsliga politiska debatten. Den gängse inställningen gentemot kollektiva ursäkter är inte helt positiv.
— Kollektiva ursäkter får ju mycket kritik av personer i samhället och många av de synsätt på ursäkter som går att hitta i den filosofiska litteraturen gör kollektiva ursäkter till något ganska konstigt. En stor anledning är att många teorier om ursäkter ser känslor som ett nödvändigt villkor. De säger att en riktig ursäkt kräver att man, till exempel, känner skuld och ånger. Men ett kollektiv, som till exempel svenska staten, kan ju inte känna de känslorna, förklarar Elsa och tillägger med ett litet skratt: för de kan inte känna någonting alls.
Mot bakgrund av Elsas funktionalistiska analys av ursäkter är detta inget hon behöver besvära sig med. Det finns emellertid ett annat problem som behöver hanteras:
— Det finns också många kritiker mot kollektivt ansvar generellt. Om en ursäkt implicerar ansvar, som jag och August har argumenterat för, så verkar det som att ett kollektiv i så fall inte kan ge en felicitous ursäkt, för det kan inte vara ansvarigt. Problemet är ofta att man tänker att för att vara ansvarig för x så krävs det en intention att göra x. Många har tänkt att kollektiva ursäkter därför kräver någon sorts kollektiva intentioner och många försvarar kollektiva intentioner, men många kritiserar också dem, och jag tycker att kritiken är stark.
Kritiken i fråga utgår från de tämligen okontroversiella premisserna att en intention är ett mentalt tillstånd samt att ett kollektiv inte kan ha mentala tillstånd. Därför väljer Elsa istället det spåret som går ut på att förneka att en sådan intention är ett nödvändigt villkor för ansvar.
Hur kan ett kollektiv vara ansvariga och på så sätt ha möjligheten att be om ursäkt?
— Jag argumenterar för att kollektiv kan vara ansvariga för någonting, x, om kollektivet kan sägas ha producerat x, i den meningen att vi inte kan förklara produktionen av x utan att hänvisa till kollektivet i fråga och att det sättet som kollektivet är organiserat på är vad som gör att medlemmarna i kollektivet kan handla på så sätt att x produceras.
Utöver att kollektivet kan vara ansvarigt krävs även, för att kollektivet ska kunna be om ursäkt, att det kan ta ansvar. Det senare kravet gör att kollektiva ursäkter potentiellt måste begränsas till en viss typ av kollektiv. Elsa skiljer på kollektiv som är rena aggregat av individer och conglomerates, som inte bara består av en samling individer, utan där individerna innehar särskilda roller i en formell struktur. Den formella strukturen tillåter kollektivt ansvarstagande:
— Här argumenterar jag för att i alla fall vissa typer av kollektiv kan ta ansvar, conglomorates, som är strukturerade på så sätt internt att man kan fatta beslut som på ett sätt transcenderar individuella medlemmar. Vissa av dem är strukturerade på så sätt att beslutsprocesserna kan göra att en medlem kan ta ansvar å kollektivets vägnar. De kollektiven, argumenterar jag, kan be om ursäkt, för de kan vara ansvariga och ta ansvar.
I artikeln diskuterar Elsa även hur moralisk reparation ser ut mellan en individ och ett kollektiv. Här bygger hon återigen på den första artikeln: en ursäkt har funktionen att lägga grunden för moralisk reparation och i gynnsamma fall leder detta till att individen återställer, eller för första gången bygger upp, sin tillit till det felande kollektivet.
Nyligen hade Elsa sitt så kallade mittseminarium, ett nytt påfund på Filosofiska institutionen. Som doktorand har man efter att ha blivit färdig med ungefär halva sin avhandling ett mittseminarium där man lägger fram resultaten av arbetet dittills och får kritiska kommentarer av en opponent. Mittseminariet markerar även numera den första löneökningen man får som doktorand. Elsa berättar om sitt mittseminarium:
— Jag lade fram två av de här artiklarna och sedan ett skelett på en kappa, en planering: vad skulle jag vilja ha i en sådan. Sedan var det någon där som opponerade på mig, men det blir ju inte riktigt som ett riktigt försvar, eftersom man inte har kommit så långt. Det blir mer en diskussion. Mittseminariet är delvis till för att kolla av att man har gjort hälften, men också för att få hjälp och kritisk feedback på vägen. Det var värdefullt tycker jag.
Vad är en kappa?
— Den långa introduktionen om du skriver en sammanläggningsavhandling, alltså en artikelbaserad avhandling. Då måste du ha en förlängd introduktion. Den kan vara allt mellan 30 och 150 sidor, vad jag har sett.
När räknar du med att vara klar med och sedan presentera din avhandling? Jag gissar att du kommer att vara klar långt innan du behöver presentera den.
— Det svåra med en avhandling är att man aldrig riktigt är klar. Jag är ju klar med alla mina utkast till artiklarna, men nu är de ute på review hos journaler, så de kommer ju att komma tillbaka med nya kommentarer ända tills de blir publicerade. Men jag har andra saker jag vill skriva, så jag kommer inte att bara fortsätta och fortsätta och fortsätta. Jag kommer att uppdatera artiklarna i relation till kommentarer som jag får från journaler och jag räknar med att använda den tiden jag har som doktorand, så jag kommer nog inte att lägga fram den förrän anställningen närmar sig sitt slut, så 2028 eller 2029 kanske.
Under tiden Elsa har R&R—vilket i sammanhanget står för revise and resubmit—på artiklar till avhandlingen som hon reviderar, arbetar hon även på andra projekt. För trots att hon tycker att ursäkter är ett såväl viktigt som intressant ämne, är det inte inom detta område som hennes primära filosofiska intresse ligger.
Vad är det du skriver vid sidan av din avhandling?
— Just nu jobbar jag på en artikel i politisk filosofi och tillämpad etik, om exploatering, med Erik Malmkvist som är professor i Göteborg. Jag jobbar också på ett annat projekt med Niklas, inom metaetik om ethical foundationalism—alltså moralisk epistemologi. Jag är också precis i starten av att utveckla en idé med en kollega från Schweiz, Agnés Baehni, om kärlek och erotisk nyfikenhet.
Några av artiklarna Elsa har skrivit utanför avhandlingen är redan publicerade och andra är i sin slutfas:
— Jag har också två färdiga artiklar som är publicerade utanför min avhandling, en om värdeinkommensurabilitet och en mer filosofihistorisk om Nietzsches medvetandefilosofi. Ett mer genomarbetat sidoprojekt som jag håller på med handlar om moralisk rationalism.
Det senare projektet baserar sig på Elsas masteruppsats som handlade om just moralisk rationalism, tesen att det alltid är irrationellt att inte svara på moraliska skäl, att handla omoraliskt. I artikeln hon nu arbetar på vänder hon sig mot ett specifikt argument för moralisk rationalism.
— Argumentet heter The Argument from Blameworthines. Det är Douglas Portmore som har kommit med det och det är ett väldigt tekniskt argument. Det kopplar hela diskussionen till moral blame och grunden är att det är konstigt att klandra någon om de gjorde vad de hade mest skäl att göra, förklarar Elsa. Det finns därför fler personer som är moraliska rationalister än vad man först skulle tro.
Men Elsa är inte en av dem, vilket framgår från hennes invändningar mot The Argument from Blameworthiness.
— Mitt argument är ett formellt argument som försöker visa att argumentet inte håller om vi inte antar att det begs the question; slutsatsen följer bara om en av premisserna redan förstås som moralisk rationalism. Så det är ganska tekniskt. Men det finns massor med andra saker som jag tycker är fel också. Portmores syn på moral verkar förutsätta skälsexternalism, men sedan har han en syn på rationalitet där att vara rationell är att svara på sina skäl, men då verkar skälsinternalismen rimligare. Jag tror att han gör ett sneaky move.
Skälsexternalism betraktar skäl som någonting extern från individens psykologi, någonting som världen påtvingar oss. Skälsinternalism, å andra sidan, betraktar skäl som någonting som residerar i och är relativt till individer. Från den senare positionen följer det att vi inte har några skäl som vi inte identifierar som skäl—eller som vi inte hade identifierat som skäl i en idealisk situation, präglad av klartänkthet.
Om rationalitet handlar om att svara på skäl, så kan det rimligen enbart handla om interna skäl. Men så som Portmore beskriver moraliska skäl tycks han förutsätta skälsexternalism, och då håller inte hans argument, argumenterar Elsa. Hon menar att argumentet låter plausibelt för att Portmore utnyttjar inutitioner från två olika läger, internalism å ena sidan och externalism å andra sidan, och undviker att uttalat förklara hur vi ska förstå ”skäl” så som begreppet används i hans argument.
En ytterligare invändning Elsa har mot Portmores resonemang är att hans beskrivning av vår ansvarspraktik tycks felaktig. Hon förklarar:
— Vi klandrar hela tiden folk moraliskt när vi ändå tänker: ”Ja, men du var smart och du svarade på de här skälen; jag förstår varför du gjorde som du gjorde”. Klassiska exempel skulle väl vara amerikanska CEO:s som kanske gör jättesmarta bussiness models. Jag har liksom ingen rationell kritik mot Jeff Bezos. Jag kan klandra honom moraliskt för sättet som han behandlar sina arbetare på utan att rikta någon som helst rationell kritik mot honom.
Tanken att omoraliskt handlande är irrationellt är bekant från en viss klassisk moralfilosofisk teori, men det är en teori som Portmore själv inte förfäktar.
— Det som är så intressant med Portmores formella argument är att Portmore uttryckligen säger att han inte är Kantian. Han är konsekventialist och påstår sig ge ett fullt giltigt argument som drabbar alla. Så det jag försöker göra är att visa att det inte stämmer, berättar Elsa. Moralisk rationalism är i princip given om vi antar Kantianismen. Man kan bara hänvisa till ett Kantianskt, tjockt rationalitetsbegrepp, så har man moralisk rationalism, och det är inte det jag försöker motbevisa. Det hade ju varit ett stort projekt.
Men det är kanske ett framtida projekt?
— Definitivt ett framtida projekt!
Nå, varför alla dessa projekt? Utöver de redan omnämnda har Elsa ytterligare, mindre projekt, och hon planerar att fortsätta bredda sitt filosofiska blickfång under doktorandtiden.
Svaret på frågan är att hon helt enkelt inte kan låta bli, uppger Elsa. Dessutom ser hon det som viktigt att utforska olika filosofiska områden under sin doktorandtid, när hon har den möjligheten. Detta för att öka sin filosofiska allmänbildning och för att hitta de filosofiska områden hon vill arbeta med framöver.
Skribent: Lykke G. Helinsky, chefredaktör