Sedan 2021 är Niklas Dahl doktorand på Filosofiska institutionen i Lund, i teoretisk filosofi, ett spår som han snubblade in på. I jakt på en stabil grund för säker kunskap om hur världen är beskaffad förde honom från fysiken — via matematiken och logiken — till språkfilosofin. Det är inom denna gren av filosofin som Niklas Dahl framförallt är verksam, men numera har han gjort sig av med hoppet på en stabil grund för kunskap.
Uppe på Filosofiska institutionen är det hyfsat tomt denna sensommardag. Många i personalen har semester och det annars populära ’Konceptuella rummet’ finns således ledigt för mig och Niklas Dahl, som snart själv ska få njuta av lite sommarledighet.
Utöver att forska bihandleder Niklas kandidatstudenter och undervisar i språkfilosofi, som är det område inom filosofin han skriver sin avhandling i. Denna räknar han med att ha klar nästa år.
Det övergripande ämnet för Niklas avhandling är hur vi ska redogöra för relationen mellan språket och saker i världen. Enligt den teori som kanske är mest intuitiv har orden vi använder en direkt, representerande relation till saker i världen. Denna uppfattning, som han kallar för den representationalistiska, förnekar Niklas.
— Det finns starka skäl att tro att den bilden inte riktigt funkar för att förklara hur vi lär oss språk och hur vi lär oss att kommunicera, säger han.
Vilka starka skäl är det du ser för att föredra din uppfattning?
— Det finns två huvudsakliga. Det ena är: Om språk fungerade så att ord var representerande, hur skulle vi då lyckas lära oss det?
Det första problemet för representationalismen består alltså i att förklara hur vår delade kunskap om den påstådda representerande relationen mellan orden som yttras och sakerna de representerar etableras.
— Då kan man tänka sig att den kanske ska komma från att vi börjar med att peka ut saker och säger, till exempel, ”Jag döper den där stolen till Magnus”, säger Niklas och pekar på någon av de två stolarna till höger om sig.
Jag hjälper till att illustrera problemet som nu uppstår för representationalisten, genom att fråga vilken av stolarna det är Niklas avser. Efter att tydligare ha pekat ut rätt stol som ”Magnus” åt mig förklarar han:
— Även om världen har hjulspår som avgränsar distinkta objekt så träffar inte pekningar såklart. De är inte så precisa. Vad vi kan peka ut beror också på vilka begrepp och ord vi har. Jag sa ”den där stolen”, så jag använder redan här ett språkligt uttryck för att hjälpa till att guida din uppmärksamhet till vad jag pekade på.
För att jag ska förstå att ”Magnus” är just stolen och inte färgen på den eller dess ryggstöd behöver Niklas specificera att det han pekar ut är just själva stolen. Innan han har gjort det kan jag inte avkoda vad han vill säga mig med sitt uttalande.
— För att vi ska kunna etablera den här sortens relation skulle du redan behöva ha en massa språk på plats, och för att språk ska vara på plats så måste vi redan ha etablerat den här relationen. Så det finns ingen tydlig idé om hur vi skulle ha kommit igång, fortsätter Niklas.
Detta problem, som går att spåra tillbaka till bl.a. (den senare) Ludwig Wittgenstein och W.V.O Quine, uppfattar Niklas som det huvudsakliga problemet för representationalismen. Det andra problemet han ser är att mycket av vårt referentiella språkbruk är väldigt kontextvarierande. Det finns således inte något enhetligt i världen som ett ord kan tänkas representera och som vi således skulle kunna lära oss att det representerar.
—Ett av de orden som man lättast skulle tro har en sådan här representerande roll är ”jag”. ”Jag” refererar till talaren. Men, jag kan säga ”jag” om spelpjäser när jag spelar brädspel med någon. Jag kan säga ”jag” om bara min fysiska kropp: ”Jag” är under mina kläder. Men ”jag” har samtidigt en fläck på mig — om jag har en fläck på skjortan, förklarar Niklas som händelsevis inte har någon fläck på den blårandiga skjortan.
Eftersom Niklas, mot bakgrund av dessa skäl, avvisar representationalismen, måste han förklara hur vi kan prata om saker i världen utan att hänvisa till någon direkt representerande relation mellan orden i vårt språk och sakerna i världen. I sin avhandling, som heter Reference Without Representation, driver han just detta projekt.
Niklas Dahl skriver en sammanläggningsavhandling, det vill säga en avhandling som består av ett antal artiklar som föregås av en längre inledning — till skillnad från en monografi som snarare har formen av en bok indelad i kapitel. Avhandlingen kommer att innehålla fyra eller fem artiklar, varav den första är publicerad i The Journal of Philosophyunder namnet ”Meaningless Communication”.
— Den handlar om hur vi kan sätta upp en modell för kommunikation som inte kräver att båda talarna har exakt samma förståelse för vad ett ord innebär, alltså att vi kan göra oss av med idén att det finns en bestämd innebörd som ord har, berättar Niklas.
En vanlig tanke är att ett ord har en viss innebörd och att samtalsparternas ömsesidiga kunskap om denna innebörd förklarar lyckad kommunikation. Niklas ger en annan förklaring:
— Istället så navigerar vi mellan de två talarnas individuella förståelse för hur det här ordet används korrekt. Det är vad [denna artikel] sätter upp och försöker att lägga grunden för resten av arbetet.
— Nästa artikel i [avhandlingen] heter ”Knowing Who and Knowing How” och handlar om att applicera den här modellen på specifikt referensproblem, berättar Niklas vidare. Du och jag kan ha olika förståelse för vad ett namn namnger, men likväl kan vi lyckas kommunicera lyckat med det.
I ”Knowing Who and Knowing How” försöker Niklas visa hur detta fungerar enligt hans modell för referentiellt språk. Han gör en distinktion mellan två huvudsakliga typer av kommunikation där vi använder oss av namn — och andra singulära termer. Den ena typen syftar till att dela information och den andra till att koordinera handling.
— När det handlar om att kommunicera information behöver du ha någonstans i huvudet att lagra informationen. Om jag säger ”Martin är snäll”, så har du informationen ”snäll” och lagrar det under namnet ”Martin” i huvudet. Du behöver inte kunna plocka ut honom över huvud taget. Du behöver inte ens veta att jag refererade till någon specifik Martin här. Ingen koppling till världen behövs, förklarar Niklas.
Om den senare typen av kommunikation säger han:
— Men om jag säger ”Gå och krama Martin”, då behöver du plötsligt kunna plocka ut honom i världen. Då behöver du kunna navigera världen på ett sätt så att du kan hitta honom.
Niklas menar att lyckad referentiell kommunikation av denna typ innebär att talaren ger tillräckligt mycket information för att mottagaren av uttalandet ska kunna navigera världen för att utföra den relevanta handlingen. I vissa fall räcker det att kunna navigera världen grovt, medan det i andra fall krävs större precision.
— Om jag säger ”Baka fyra lika stora bröd” så kräver precisionen inte att de måste vara exakta millimeterlika i storlek. Det finns ganska mycket vaghet i vad som räknas som lika för den sortens handling. Men om jag säger ”Skär lika långa stålbalkar till den här rymdfärjan”, så är precision viktigt plötsligt, förklarar Niklas. Det som sätter standarden för lyckad referentiell kommunikation är vilken handling det är som ska guidas av användandet av den singulära termen.
Den tredje artikeln i Niklas avhandling handlar om modala påståenden, det vill säga påståenden om vad som är möjligt och nödvändigt. Standardsättet att prata om möjlighet och nödvändighet på är i termer av möjliga världar, vilka är representationella objekt som består av olika kombinationer av sakförhållanden och skiljer sig från världen i olika grad.
Ett fenomen sägs vara möjligt ifall det finns någon möjlig värld där fenomenet föreligger och nödvändigt om det föreligger i varje möjlig värld. Men Niklas vill göra sig av med denna möjliga världar-terminologi — artikeln heter ”Some Necessary Revisions”. Hans redogör istället för modala påståenden i epistemiska termer:
— Ett påstående är möjligt om det finns något sätt jag skulle kunna revidera mina trosuppfattningar på som skulle få mig att acceptera det. Ett påstående är nödvändigt om alla sätt jag kan föreställa mig att revidera mina trosuppfattningar på skulle få mig att acceptera det, förklarar han.
Om Niklas Dahls definition håller måttet skulle vi kunna göra oss av med pratet om det diffusa fenomenet möjliga världar — vars faktiska existens det nog enbart är David Lewis som postulerar. Dessutom är revisioner av våra trosföreställningar, understryker Niklas, något som vi går runt och gör hela tiden. Han säger:
— Det är en praktisk färdighet vi vet att vi har och att vi kan utnyttja hypotetiskt. Om någon frågar mig ”Vad skulle hända om det här hände?” är det jag gör att försätta mig i det epistemiska läget som om den premissen är accepterad och ser vad det gör med resten av mina trosuppfattningar.
Det här sättet att redogöra för möjlighet och nödvändighet kan förefalla lite väl tillåtande och således en inadekvat ersättare av den klassiska förklaringen. Denna invändning är likväl blott ett slag i luften, för Niklas hänvisar i artikeln normerna för hur vi får lov att revidera våra trosuppfattningar och lyckas således rekonstruera modallogiken.
—Vi kan inte göra vad som helst. Jag kan liksom inte tänka ”Tänk om ’p’ är sant… i det läget är ’p’ falskt”— nej, det får jag inte göra. Då har jag gjorde ett epistemiskt fel, förklarar han.
Någonting annat än logisk sundhet och kompletthet tycks dock försvinna efter dessa, enligt Niklas ”necessary”, revisioner, för resultatet blir att modala påståenden inte handlar om metafysiska möjligheter och nödvändigheter för objekt och egenskaper i världen. Niklas menar likväl att hans epistemiska förklaring kan redogöra för varför vi pratar om modalitet, vilken nytta modala påståenden gör för oss.
— Där drar jag från Amie Thomassons —en av mina bihandledare — arbete där hon argumenterar för att våra påståenden om, framförallt metafysisk, nödvändighet är sätt vi kan förhandla om konceptuella normer, förklarar han och exemplifierar:
— När jag säger ”Ungkarlar är nödvändigtvis ogifta” så berättar jag för dig att det finns en regel om ordet som är ”Hävda aldrig att någon är ungkarl om du inte också är förbunden till att han är ogift”. När jag säger att det är möjligt att någonting är sant så berättar jag för dig att det inte finns någon regel som förbjuder dig att säga det här.
Niklas bygger vidare på Amie Thomassons teori, för att redogöra för andra typer av möjlighet än den metafysiska, exempelvis fysisk nödvändighet. Men vad är det egentligen vi gör när vi pratar om olika typer av modalitet, om inte att försöka beskriva hurdana objekt och egenskaper i världen är?
Enligt Niklas är det att implicit prata om normerna för hur vi reviderar våra trosuppfattningar. Fysisk nödvändighet handlar exempelvis om reglerna för hur vi får revidera våra uppfattningar när vi bedriver fysik, medan logisk nödvändighet handlar om de bredaste reglerna vi har för resonerande.
— Vad modala påståenden gör för oss är att låta oss gömma att vi pratar om normer för resonerande, så att vi kan presentera dem som faktuella dispyter, dispyter som vi måste vara överens om, förklarar Niklas. Till exempel, om jag bara gick ut och sa ”Jag tycker att vi bara borde säga ’ungkarl’ om ogifta män” så skulle du lika gärna kunna säga ”But that’s just like your opinion, man”, men om jag säger ”Ungkarlar är nödvändigtvis ogifta”, då är vi fast i en faktuell dispyt. Då ska vi vara överens.
För att förstå denna uppfattning krävs att vi får en klarare bild av Niklas grundläggande syn på språkets och dess relation till världen. Den direkta koppling som representationalisten ser mellan orden i vårt språk och objekt i världen förnekar han ju. Men världen är inte för den sakens skull, enligt honom, bortom relevans för hur vårt språkbruk kan arta sig.
Hur ser relationen mellan språket och världen ut enligt din uppfattning?
— När frågan formuleras så är den lite svår att svara på. En viktig sak att komma ihåg är att vi inte ska tänka på språket och världen som två olika: världen där borta, språket här borta. Språket är någonting vi gör i världen. Det är ett av våra många sätt att röra oss i den, svarar Niklas.
Med det sista menar han att världen sätter gränserna för hur vi kan använda språk, precis som den för hur vi på andra sätt kan röra oss i den. Vissa sätt att göra saker på — exempelvis prata eller hitta föda — lyckas medan andra sätt misslyckas.
— ”Världen knuffar tillbaka” är en metafor jag brukar tycka om att använda, säger Niklas. Vi kan tänka oss att, när vi börjar prata med varandra, när vi börjar bygga ett språkbruk, så testar vi att uttrycka oss på vissa sätt och världen kommer ibland att säga stopp.
Detta exemplifierar han genom att låtsas fastslå att ”Det här bordet är genomträngligt” är en hävdbar mening och att genomtränglighet betyder att han kan passera sin hand igenom det. Sedan slår han handen i bordet och konstaterar att världen knuffade tillbaka, att hans sätt att prata inte var funktionellt.
— På så sätt knuffar världen hela tiden oss till att prata på ett sätt som är koherent med hur den är, men den berättar inte hur den faktiskt är. Så världen är en uppsättning begränsningar som finns på oss för hur vi kan interagera med varandra och språket, säger Niklas.
Han tillägger:
— Förmodligen kommer det inte att finnas ett unikt sätt att göra det på.
Hur skulle du definiera ”sanning”?
— Jag skulle inte definiera sanning som en egenskap, för det är där jag tror att det går mest fel när man pratar om sanning i filosofin.
Sanning brukar nämligen ofta tas för att vara en egenskap hos påståenden som har en viss relation till världen. Man kan prata om korrespondens, satisficering, sanningsgörande och så vidare. Men enligt Niklas uppfattning beskriver — eller representerar — begreppet ”sanning” inte någon sådan egenskap.
— Jag tror att ”sanning” förstås bäst som en norm av sanningsenlighet, som vi har när vi pratar med varandra, att vissa påståenden är det sortens påståenden som vi bör vara överens om, säger han. När du och jag inte är överens om ett påstående som är ”truth-apt”, så är minst en av oss öppna för klander.
Denna tanke om ”sanning” som ett begrepp med funktionen att lösa dispyter, lägger Huw Price fram i vad Niklas Dahl beskriver som en fantastisk artikel: ”Truth as Convenient Friction”.
Ytterligare en funktion som sanningsbegreppet har är att låta oss göra generaliseringar, poängterar Niklas. Det går exempelvis säga ”Allting Martin säger är sant” istället för att behöva upprepa allting Martin har sagt.
Jag undrar ifall Niklas betraktar kunskapsbegreppet på samma sätt som sanning, nämligen som ett begrepp som inte beskriver utan har en särskild social funktion och mycket riktigt gör han det. Vi ska återkomma till detta.
Vad metafysikerna försöker att göra är alltså enligt Niklas inte att identifiera vilka påståenden om möjlighet och nödvändighet som har egenskapen att vara sanna, det vill säga som korrekt anger vilka möjligheter och nödvändigheter som gäller för objekt och egenskaper i världen. Istället försöker de att komma fram till vilka normer som reglerar vårt användande av språkliga uttryck och hur vi reviderar trosuppfattningar.
När du pratar med folk som är verksamma inom metafysik, vad brukar de säga om den här uppfattningen om att de gör något annat än de tror att de gör?
— De brukar inte uppskatta den här bilden av vad de gör, svarar Niklas men försöker sig på att nyansera bilden av motsättningen:
— Till stor del så handlar det ju om att man tar två olika perspektiv på hur filosofin ska ta sig an den här sortens frågor. Man tänker antingen att metafysiken kommer först, säger han och slår demonstrativt handen i bordet, och att språket liksom inte har så mycket att göra med hur världen är eller så tänker man att sättet vi kommer till att tänka på metafysiken är språkligt.
Niklas liknar situationen vid en dispyt mellan en naiv realist, enligt vem vi har direkt kontakt med världen såsom den är, och en Kantian, enligt vem alla våra intryck av världen medlas genom vår begreppsapparat, en delvis begreppslig apparat.
— Jag är ju då på den Kantianska sidan, säger han. Jag är mest oense med metafysikerna som sysslar med det här om hur språkbruket de jobbar med fungerar.
Niklas har naturligtvis erfarenhet av metafysikernas bemötande av denna uppfattning:
— Ibland vill de säga att ”Ja, ni har rätt om hur vardagsspråket fungerar, men vi använder inte det. Vi säger ju ändå att vi är ute efter någonting bortom det. När vi säger nödvändighet så menar vi inte det i den här betydelsen som ni kan redogöra för sociolingvistiskt, utan vi menar det i en mer realistisk bemärkelse.” Då är ju utmaningen från min, pragmatisternas, sida: Om ni säger att ni pratar på ett sätt som inte är sättet som vi är överens om att språket har uppkommit på, hur lyckas ni etablera ett språkbruk som faktiskt gör det ni vill att det ska göra, som faktiskt träffar världen?
Niklas understryker att han likväl inte anser att det metafysikerna gör är meningslöst — något andra språket-först-filosofer historiskt inte sällan har fått för sig.
—Det är bara det att de snarare sysslar med utforskandet av koncept snarare än beskrivande av den objektiva världen, säger han och tillägger, med ett skratt:
— Det tycker jag låter coolare.
Vad den sista artikeln i Niklas avhandling handlar om är oklart. Han har nämligen ännu inte valt ut vilken av kandidaterna han ska ha med — och den ena är ännu oskriven, den andra i behov av bearbetning.
— Min förhoppning är att skriva en till artikel som handlar om hur vi refererar till saker som inte är omedelbart tillgängliga för oss, på [min modell], berättar han.
En vanlig bild av saken, som kommer från Kripke, är att ett ting någon gång tilldelas till ett visst namn, och att det finns en kausal kedja från detta dop till varje användning av det. Enligt Niklas får den här bilden kedjan i fel riktning. Han förklarar:
— Jag tänker att vad som underbygger referentiell kommunikation inte är en kausal kedja som börjar med [en dophändelse] och slutar i min användning, utan en kedja av tillit som börjar i min användning och följer länkar av tillit från de som jag har lärt mig användningen av, och som vi kan spåra för att hitta vad det är vi pratar om.
Den andra artikeln som potentiellt kommer att vara med i avhandlingen — den som är påbörjad — handlar om existensbegreppets funktion i vårt språkbruk. Enligt Niklas är inte innebörden hos ”x existerar” eller ”x finns” att det ”x” refererar till är en sak i världen.
— Det tänker jag hänger ganska bra ihop med hur vi faktiskt använder ”existens” i vardagen, säger han. Om jag till exempel har bjudit hem någon till en fest och säger ”Det finns öl” och jag tänker ”Jamen, det står ju öl i affären som är stängd där borta”, så har jag vilselett. Jag har sagt något jävligt knäppt.
Ja, kanske har han sagt något jävligt knäppt, men är det inte bara för att gästen kan tänkas förväntas tolka uttalandet som en förkortning av ”Det finns öl på festen”? Misstar sig inte gästen bara om vilket världsligt sakförhållande som faktiskt beskrivs? Nej, inte enligt Niklas Dahl. Vad vi gör när vi pratar om att någonting existerar, är att göra saken tillgänglig i den aktuella kontexten.
— På så sätt blir uppsättningen av konversationellt relevanta handlingar det som sätter standarden för vad som ”finns” i enlighet med den här konversationen, förklarar Niklas. Det finns ett existensbegrepp. Det fungerar likadant överallt, men kontexten avgör på vilket sätt ordet måste kunna hjälpa oss koordinera handling.
Han återkommer till meningsskiljaktighet med metafysikernas om deras språkliga verksamhet:
— Det kan också låta oss redogöra för varför vissa metafysiker säger ”Bordet finns inte. Bara partiklar arrangerade bordsvis finns”, för de talar i en kontext som handlar om att minimalt redogöra för fysikalisk teori.
Vem har rätt då, den här metafysikern eller den metafysikern som säger ”Jo, bordet finns visst. Det är faktiskt identiskt med alla de här partiklarna arrangerade si och så”?
— Om de pratar i samma kontext så… Jag tror inte att de gör det.
Så deras problem är snarare att de befinner sig i olika kontexter?
— Precis, och att de inte redogör för vad det är för projekt de är engagerade i. Eller att de inte är överens om våra begrepp och hur de ska appliceras — det är också en möjlighet, svarar Niklas lite tveksamt. Jag vill inte göra för mycket spekulationer om metafysikers psykologiska tillstånd.
Vi slutar således att göra spekulationer om metafysikers psykologiska tillstånd och övergår till att prata om en av Niklas inspirationskällor, Wilfrid Sellars.
I en artikel i Svensk filosofi diskuterar du bland annat Sellars distinktion mellan kausal reducerbarhet och konceptuell reducerbarhet. Vad innebär det att ett begrepp är kausalt reducerbart, men inte konceptuellt reducerbart till naturliga begrepp?
— Kausal reducerbarhet handlar om att vi ska kunna förklara hur ett visst begrepp eller hur en viss begreppsanvändning har en kausalhistoria, har uppkommit i den naturliga världen: Varför finns det över huvud taget? Konceptuell reduktion ska vara en uttömmande förklaring av ordets innebörd, förklarar Niklas.
Han ger det klassiska exemplet: ”Ungkarl” kan konceptuellt reduceras till ”ogift man”. När vi har sagt det senare har vi angett just vad som menas med det förra. Inom metaetiken finner vi diskussioner om huruvida moraliska begrepp är konceptuellt reducerbara till naturliga begrepp. De analytiska naturalisterna svarar ja, medan non-naturalister som Moore menar att så inte är fallet. Niklas tillhör det senare lägret.
— Vi menar inte någon naturlig egenskap när vi pratar om godhet, säger han.
Likväl är ”godhet” kausalt reducerbart till den naturliga världen. Det finns en historisk kausalförklaring till att vi kommer att prata om godhet enligt vissa mönster. Niklas menar att en sådan förklaring kanske innehåller begrepp som ”nytta” eller ”njutning”, men detta innebär inte att ”godhet” betyder någon av dessa saker.
— Jag tror att man kanske skulle kunna formulera [det] i termer av att godhetsbegrepp och [liknande] måste superveniera på naturliga begrepp, men ska inte reduceras till det, säger Niklas. Jag är inte helt nöjd med det sättet att prata om det på, men det är något åt det hållet.
Men superveniensen är inte någon metafysisk nödvändighet?
— Nej, svarar Niklas Dahl, men rättar sig snabbt.
— Eller jo, i den starkaste bemärkelsen vi har av metafysisk nödvändighet, det vill säga, intrakonceptuell, säger han med ett nöjt leende.
Det är inte uppenbart vilkenmetaetisk position Niklas ger uttryck för. Han är uttalat icke-naturalist, men är han realist? Han verkar ju inte vilja göra några ontologiska erkännanden baserat på vår välfungerande språkliga praktik.
Vilket metaetiskt läger skulle du placera dig i?
— Det finns inte, tror jag, svarar Niklas utan att behöva tänka efter. Jag skulle säga att det jag är närmast är quasi-realism. [Mitt] sätt att tänka på sanning överlag är nästan en quasi-realism: Man tänker att det inte finns något sådant som en egenskap av sanning, men sättet vi pratar om sanning funkar utmärkt ändå och det är bra att vi gör det.
Med andra ord, Niklas tror inte att det finns några moraliska fakta eller egenskaper som är sanningsgörare för moraliska påståenden. Likväl tror han inte att sådana sanningsgörare finns för icke-moraliska påståenden heller. Det moraliska språket fungerar på samma sätt och är lika meningsfullt som det icke-moraliska språket.
Trots att Niklas doktorerar inom teoretisk filosofi så har han alltså förhållandevis god koll på den praktiska filosofin. Han har dessutom börjat leta sig in i ett av de områden som just nu är högaktuellt inom praktisk filosofi: klander.
Niklas syn på språket, sanningsbegreppet och kunskapsbegreppet gör att ansvar och klander spelar en central roll i hans epistemologi. Precis som ”sanning” är inte ”kunskap”, enligt Niklas, en beskrivning av en egenskap. Begreppet har en specifik social funktion: när någon påstår sig veta någonting så försäkrar hen mottagaren om att denne kan agera som om det påstådda är fallet, och kan hållas till svars ifall det sättet att agera visar sig opassande.
Var kommer klander in i epistemologin?
— För att alla de här sakerna som handlar om att vi försöker koordinera med varandra, vad vi kan lita på, hur vi kan få information, ska vara funktionella, så måste vi även hålla varandra ansvariga, säger Niklas.
— En väsentlig sak att förstå om klander att det inte är samma sak som att bara försöka betinga. Klander adresserar personen som en person som kan uppfatta skäl, förklarar han vidare. Det är inte bara ”Du gjorde fel”. Det är ”Du gjorde fel, för att du inte svarade på vilket skäl det nu är som jag tänker att du borde svarat på”. När jag klandrar dig försöker jag på något sätt nå in i din kognitiva ekonomi, för att få dig att känna igen att det här är ett skäl.
Niklas växande intresset för praktisk filosofi är kanske förvånande i ljuset av att han har en naturvetenskaplig bakgrund. Eller kanske inte? Faktum är att det rentav var sökandet efter en stabil grund för kunskap om hur världen är beskaffad som sakta men säkert ledde honom in i det normativa.
På universitet började Niklas att studera matematik, ett steg i att uppfylla barndomsdrömmen om att bli fysiker och lära sig förklara hur världen fungerar. Han berättar hur tankarna gick:
— Om jag ska förstå hur världen funkar så behöver jag säker kunskap om någonting, så jag behöver förstå vad fysiken är grundad på. Fysiken verkar vara grundad på matematiken, så då måste jag förstå hur matematiken fungerar.
Detta lärde han sig också, men efter ”hur?” dök den klassiska filosofiska frågan upp i huvudet: ”varför?”
— Okej, men varför är matematiken rätt då? Vad är det som gör att bevisade matematiska satser är sanna och oifrågasättbara? Nu måste vi gräva oss ner i logiken. Men varför är logiken giltig? Och nu, sakta men säkert börjar vi glida över från mer rent matematiska frågor till mer filosofiska frågor om logiken och matematikens grund och in i språkfilosofin där jag framförallt är verksam.
Har din matematiska bakgrund underlättat för dig att förstå filosofin?
— Otroligt mycket. Det har varit så hjälpsamt, svarar Niklas. Det man får när man pluggar matte är framför allt en arsenal av strukturer och begrepp som är väldigt abstrakta och väldigt applicerbara. Mycket av det är också ganska likt den sortens språkliga konceptuella analyser som vi gärna gör [i filosofin].
Som exempel tar Niklas Dahl bl.a upp begreppet ”kontinuitet” som kan definieras i termer av att varje liten förändring i indatan följs av en liten förändring i utdatan på en funktion. Till skillnad från en beskrivning i stil med ”om jag ritar en kurva för funktionen så lyfter jag inte pennan” ger denna definition oss ett abstrakt kontinuitetsbegrepp som låter oss prata om kontinuitet i en bredare bemärkelse.
— Hela det sättet att tänka i termer av att ”okej, vi försöker hitta ett sätta att formulera vårt begrepp väldigt noggrant och detaljerat, och sedan se vad som följer på det” tänker jag är en metodik som är väldigt lik den vi gör i filosofin och det är ju precis det man övar på som matematiker, berättar Niklas.
Han berättar vidare att han tänker mycket i topologiska termer — topologi är studiet av geometri utan ett avståndsbegrepp — när han ägnar sig åt språkfilosofi.
— Det är… komplicerat, säger han med ett skratt, så jag tänker inte försöka förklara det nu. Men det ger oss en abstrakt idé av vad det är att ha något slags system som vi kan prata om närhet i. De är väldigt abstrakta, så man kan se de här strukturerna i väldigt många sammanhang. Man kan använda de för att definiera, till exempel, språkliga utrymmen.
Har din matematiska bakgrund påverkat dina uppfattningar inom filosofin, till exempel vilken språkfilosofisk teori du dras till?
— Det finns två svar här. Jag är ju en desillusionerad realist — sanningsvillkorsteoretiker — så jag kom ju in med det här med att matematiska formella teorier var det bästa sättet att förstå saker på i allmänhet. Jag tänkte att även språket skulle modelleras så. [Språkteorier] skulle ge sanningsvillkorsteorier, de skulle vara kompositionella, de skulle vara mer eller mindre modellerade på modellteorier från logiken, berättar Niklas.
Den filosofiska mognaden har dock tvingat honom att lämna detta synsätt bakom sig:
— Jag tänker att det projektet är dömt att misslyckas efter att ha försökt följa det.
Allt inflytande från matematiken och logiken har Niklas likväl inte gjort sig av med. Metalogiska resultat som ofullständighetssatserna får konsekvenser för språkliga teorier. Gödels ofullständighetsteorem visar att ingen teori som kan uttrycka aritmetiken kan vara formellt fullständig.
— Den sortens fenomen, att tillräckligt mycket uttrycksfullhet i en teori eller i ett språk kommer att leda till att den inte kan vara universell, att den inte kan uttrycka allting, har varit en av de väldigt vägledande poängerna i väldigt mycket av det jag gör, säger Niklas. Det är också det som gör att jag har landat i att inte tro att det kan finnas en teori som ligger till grund för saker. Hur skulle den teorin kunna vara både stark nog att vara en grund, men svag nog att inte vara ofullständig?
Vad är intuitionism i logik och matematik?
— Det är en idé om att vi ska förstå matematiska objekt och konstruktioner i mer eller mindre psykologiska termer, att vi har någon slags mentala förmågor att konstruera psykologiska objekt som vi sedan kan studera och att det är dem som matematiken studerar. Den biten är den klassiska filosofiska intuitionismen.
Denna grundidé skriver inte Niklas under på. Trots att han har skrivit en del om intuitionistisk logik, så är han inte intuitionist.
—Man kan förespråka intuitionistisk logik utan att ta den här psykologistiska hållningen, säger han.
Det som frånskiljer intuitionistisk logik från klassisk logik är att den förra gör sig av med en regel för giltig härledning: lagen om det uteslutna tredje, det vill säga: ”’p’ eller ’inte p’”.
— Anledningen att man gör det är att man tänker att logiska regler inte ska bevara sanning, utan att de ska bevara besvisbarhet. Bara för att vi kan säga ”antingen är ’p’ sant eller så är ’inte p’ sant” följer det inte att antingen så är ’p’ bevisbart eller så är ’inte p’ bevisbart, förklarar Niklas.
Analogt underkänner intuitionistisk matematik flera bevis som är klassiskt giltiga, berättar han vidare. Till exempel tillåter klassisk matematik att man antar att en matematisk entitet inte existerar och härleder en motsägelse, men intuitionistisk matematik kräver att man konstruerar objektet, att man pekar ut det.
Niklas är alltså inte intuitionist, men hur ser han på logiken? Det visar sig att han är vad som kallas för logisk expressivist och inspirationskällan är naturligtvis Sellars.
Vad gör logiken giltig, eller vad är det som gör att logiken fungerar, enligt dig?
— Jag tror att vi ska tänka på logiken, inte som vad som kommer före vår resonerandepraktik, utan tvärt om, att vi har en resonerandepraktik och kan hitta väldigt, väldigt generella mönster i den praktiken. Vad en given logik gör är att vara ett kodifierande av de mönstren, så vad logiska symboler och teorier gör är att låta oss uttrycka explicit vilka regler som vi implicit följer hela tiden i praktiken.
Exempelvis, i en artikel, som inte är med i hans avhandling, visar Niklas att normerna för vår epistemiska resonerandepraktik — specifikt hur vi förvärvar nya trosföreställningar — kodifierade motsvarar härledingsreglerna för intuitionistisk logik.
Att kodifiera våra resonerandemönster i form av logiska system tillåter oss inte bara att lättare förstå normerna för vårt resonerande och kontrollera huruvida vi lyckas hålla oss till dem. Det låter oss även resonera om vårt resonerande.
— Vi kunde dra slutsatser utan att ha ”om … så …”-påståenden. Jag kunde bara tänka ”p” och så kunde jag tänka ”q” och köpa det. Men så fort vi har implikationspilen, så kan jag inte bara utföra den sortens slutsatser, jag kan säga dem så att de blir ämne för diskussion och ifrågasättas, förklarar Niklas. När jag kan säga ”om p så q” så kan du säga ”Nej”, men om jag bara säger ”p… q” så finns det inget påstående vi kan sätta under diskussion.
Måste alla levande arter som har lyckats överleva i världen ha samma epistemiska normer som kan beskrivas med den här intuitionistiska logiken?
— Nej, svarar Niklas rakt, men han tillägger:
— Jag tror absolut att det kommer att finnas vissa saker som alla arter förmodligen skulle behöva följa, av den enkla anledningen att jag tror att man skulle dö ut om man inte gjorde det. Jag tror att det finns vissa saker som är konceptuellt oundvikliga.
Niklas ger ett exempel på något konceptuellt oundvikligt som tar oss tillbaka till hans uppfattning om kunskapsbegreppets funktion och klander i epistemiska kontext: Alla sociala arter behöver ha ett ansvarsbegrepp.
— [Utan ett ansvarsbegrepp] kan vi inte etablera tillräckligt mycket gemensamma sätt att resonera för att kunna leva tillsammans. För att en art ska kunna ha ett system som detta, så kommer vissa saker att vara nödvändiga.
Och med ”nödvändiga” så menar du…?
— Att vi inte an föreställa oss hur det skulle kunna vara på något annat sätt, givet vårt konceptuella ramverk för hur saker och ting skulle kunna vara.
Skribent: Lykke G. Helinsky, chefredaktör