Förra terminen publicerade Axel Rombrant en artikel i Qualia som diskuterar feminism och huruvida män bör få ha politisk makt. Slutsatsen han kommer fram till är att de borde få det enbart om de är feminister, vilket jag inte avser att ifrågasätta här. Däremot väcker hans resonemang flera frågor som inte besvaras.
När jag läser Rombrants text framträder två parallella spår i hans argumentation. Spår 1 handlar om huruvida det ska vara fördelaktigt för män och kvinnor att vara feminister. Spår 2 handlar om huruvida det är moraliskt att vara feminist. De är inte utbytbara frågeställningar och skulle behöva mer berättigande för att föras samman. Eftersom spår 1 är delvis beroende av spår 2 i den här artikeln, börjar vi med spår 2.
Rombrant skriver att det är moraliskt (rätt) att vara feminist eftersom feminismen vill uppnå en rättvis fördelning av fördelar och nackdelar. Jag tolkar det som att han rättfärdigar detta med att hänvisa till jämställdhetens intrinsikala värde. Han menar att jämställdheten är god i sig och att därför är det moraliskt rätt att vara feminist. Om detta är hans avsikt, kräver det däremot en ytterligare motivering: varför är jämställdhet intrinsikalt värdefullt? Ibland framstår det snarare som att jämställdhet beskrivs som instrumentellt värdefull eftersom den leder till vissa önskvärda konsekvenser.
Rombrant tycks också mena att detta intrinsikala värde ska fungera som en norm, något vi bör följa. Här blir jag osäker på hur denna norm ska förstås. Menar han att vi, på något fiktionalistiskt sätt, bör handla som om jämställdhet är intrinsikalt värdefullt, även om det inte nödvändigtvis är det? Hur gör vi i så fall det i ett patriarkalt samhälle och vad skulle det leda till? Frågorna svävar utanför artikelns innehåll, och lämnas därmed obesvarade.
När vi sedan återvänder till det första spåret, frågan om huruvida det bör vara fördelaktigt att vara feminist, uppstår nya spänningar. Rombrant föreslår att man skulle kunna skapa en norm som gör det gynnsamt att vara feminist, och hänvisar åter till det intrinsikala värdet hos jämställdhet. Men om jämställdhet används för att skapa fördelar, framstår den snarare som instrumentell än intrinsikal. Dessutom väcks frågan om hur en sådan norm överhuvudtaget skulle kunna skapas i ett patriarkalt samhälle. Om samhället redan präglas av patriarkala strukturer, på vilket sätt skulle samma samhälle kunna skapa och upprätthålla en norm som belönar feministisk övertygelse, särskilt hos män?
En relaterad tanke uppstår då hos mig. Vi bortser från idén att jämställdhet har ett intrinsikalt värde, och tar diskussionen om det ska vara fördelaktigt för personer att vara feminister. Problemet är väl att det är svårt att vara feminist, för det finns vinster på att inte vara det. Det kan vara fördelaktigt att inte vara feminist: man kan bli behandlad bättre eftersom man upphåller de normer som förväntas av en. Betyder det att man inte ska vara feminist? Nej. Ibland måste man kavla upp ärmarna och börja jobba för att kunna se några resultat. Det illustrerar snarare svårigheten i att “skapa feministiska normer” i ett samhälle där patriarkala strukturer fortfarande premieras. Det finns fördelar och nackdelar med att vara feminist, det skulle jag mena är rätt så självklart, men det större feministiska målet överväger nackdelarna.
Rombrants artikel är ambitiös och väcker viktiga frågor, men ibland framstår användningen av vissa filosofiska begrepp mer som retoriska markörer än som analytiska verktyg.. Visst låter det bra att säga att jämställdhet är intrinsikalt värdefullt, men var finns den filosofiska analysen om huruvida den faktiskt är det? Faktumet är att om man ska använda sig av filosofiska begrepp så bör man förstå i vilka kontexter de kan användas. Dessutom lämnar artikeln mig med flera frågor: vad menar Rombrant med att jämställdhetens intrinsikala värde ska vara en norm? Vad utmynnar diskussionen om manlig jämställdhet i? Vad är det faktiska målet med denna artikel om inte enbart ett framkallande av känslor?
Rombrant antar att jämställdhet har ett intrinsikalt värde men ger inget försvar för detta. När detta sedan används för att motivera politisk uteslutning av icke-feministiska män, bygger hela argumentet på en värdepremiss som aldrig försvaras. Det riskerar att bli ett cirkelresonemang där slutsatsen bygger på en premiss som bara upprepas i olika ord. Vill man argumentera för att icke-feministiska män bör uteslutas från politisk makt, krävs ett tydligt försvar av vilka moraliska principer som rättfärdigar detta, inte bara en hänvisning till vad som låter bra. Om vi nöjer oss med att säga att “det är bra att vara feminist, för det är fördelaktigt”, eller att “jämställdhet har ett egenvärde” utan vidare motivering, då reducerar vi ett komplext moraliskt projekt till en samling retoriska slagord. Och det gör varken feminismen eller filosofin någon tjänst.
Skribent: Siri Thiwång, administratör och medieansvarig
Detta är en opinionstext i Qualia. Skribenten svarar för åsikterna.