Det har varit sportlov: en respit för oss stillasittande akademiker, en gnista av liv i den allmänna passiviteten. Förvisso högst artificiell, just skapad av det ordnade samhället, det livlösa och förnuftiga; och bara för just överklassen, den livlösa och förnuftiga, den introvert tänkande, kalkylerande; som för en vecka behöver få känna livets vindar susa i ansiktet.
Hur långt sträcker sig vårt intellekt, vår tankevärld? Hur långt kan vi komma från skrivbordsstolen? Vi samlar fakta, vi mäter, vi interpolerar och extrapolerar, vi generaliserar och antar, vi resonerar och bedömer, vänder och vrider. Övertygade om vår hjärnas förträfflighet, vårt objektiva öga. Vi är Guds avbild, förnuftets fanbärare: säg det problem som vi inte kan lösa med ett skrivbord och en dator!
Det är annorlunda i skidbacken. Samma människor, samma strama tankemönster, samma vaksamhet mot faror och anomalier, men nu i rörelse: nu med liv under fötterna, i ett virrvarr av impulser, en gudomlig tombola av ljus och krafter. Vi ryggar instinktivt tillbaka: denna mängd av intryck, denna fart mellan händelser. Vi hinner inte tänka, vi vet inte vad allting betyder, vårt rationella orakel jobbar för långsamt. Vi hamnar på bakfoten, försöker värja oss mot denna ovisshet, denna osläthet: backen är visst för dåligt pistad.
Förnuftet tar oss inte nerför berget, vår unika mänsklighet är mer ett hinder än en hjälp. Och visst kan man se detta som en metafor för hela livet: det är inte förnuftet enkom, som tar oss fram i den kuperade terrängen. Den fulländade mänskligheten är en dans mellan förnuft och ingivelse, mellan kalkyl och impuls; förresten är det kanske så, att även den mest sakliga kalkyl, inte kan uppstå utan en viss inblandning av emotionell impuls. Visst har väl Hume en poäng, i att ingen handling helt kan friskrivas från påverkan av en känsla?
Vi har bäddat in oss själva i en oerhörd tro på vårt tänkande, och ser inget slut på dess erövring. Stilla sitter vi och eliminerar de minsta av risker, försöker kontrollera ytterligare av livets aspekter. En gång om året påminns vi om vad vi håller på att glömma: att livet är en oviss kakafoni, en berg- och dalbana av känslor och impulser, som inte går att förstå eller kontrollera. Det bästa tipset för att ta sig ner för berget är att luta sig framåt: in mot ojämnheten, ovissheten; stödja sig mot de ständigt inkommande impulserna, mot det man på förhand inte riktigt förstår. Det säger något om livets beskaffenhet, kanske något om förnuftets gränser. Människan är inte bara en kalkylerande maskin, eller en helig tänkare. Vi är också skidåkare!
Skribent: Hampus Möller, student i praktisk filosofi
Detta är en opinionstext i Qualia. Skribenten svara för åsikterna.