Den ena sa: ”Palestina-rörelsen växer sig allt starkare har jag hört.”
”I Malmö?” sa den andre.
Den ena sa: ”I Malmö, Köpenhamn… Världen.”
”Det är sant, men vad är meningen?” sa den andre.
Den ena sa: ”Meningen?”
”Vad är meningen med deras aktivitet?” sa den andre.
Den ena sa: ”Meningen med deras aktivitet… Vad är meningen med din aktivitet att andas och vara här ute?”
”Vad menar du?” sa den andre.
Den ena sa: ”Vad är meningen med din egen akivitet? Varför gör du vad du gör, varför pratar du med mig?”
”Jag har goda skäl till vad jag gör, ska jag säga dig. Meningen med min aktivitet är välmående och potentiellt att nå något högre mål om självförverkligande. Jag menar inte självförverkligande som min egen sorts självförverkligande, i strikt egoistisk bemärkelse, utan självförverkligande i form av sådan aktivitet som gör att andra också förverkligar sig själva. Vi hänger alla ihop, och begränsar jag någon, begränsar jag också mig själv. Och om någon begränsar sig själv, begränsar den också andra”, sa den andre.
Den ena sa: ”Och varför gör du detta?”
”Av solidariska skäl förstås!” sa den andre.
Den ena sa: ”Och varför pratar du med mig?”
”Det är min åsikt att genom dialog kan jag hjälpa dig att förverkliga dig själv”, sa den andre.
Den ena sa: ”Jag förstår, men varför frågar du vad meningen med Palestina-rörelsen är, är det inte uppenbart, att stoppa folkmordet, och för att använda din egen terminologi: ge palestinier möjlighet att som alla andra, kunna förverkliga sig själva?”
Skribent: Axel Rombrant