Tror du att ett träd slagen av blixten känner endast förakt?
Eller tror du, att det finns en liten del av det som känner tacksamhet, för att ha bevisat vilket träd som växte högst?
Perfektion är döden.
Ett tillstånd där all potential är uppnådd och inget mer kan ske. Trots det, eller kanske just därför, är det i strävan som nöjet finnes.
Fåror nötta ur regelbundenhet går djupare än allt annat. Tillfällighetens erosioner nöter på ytan, utan att nå det mörka djup som endast regelbundenheten belyser, med sitt glimmer likt ädelstenar.
Jag träffade en författare en dag.
Utan att få läsa något tror jag att hen var av världsklass,
för när vi sa adjö, fick jag en vink av en hand som klumpigt höll en mycket kort penna och ett rent sudd.
Näven knyts så hårt att den blir vit.
Ingen hetta alstras men om lågor hade flammat upp
och slickat underarmarna, hade ödet smidits.
I en svart bur av ben hålls en sol av manifesterad intention. Brännande het, både bländande och vägvisande
för den som väljer att se.
Jag hittade Nietzsche dagbok den var helt tom
inte en enda mening
Jag existerar i början och slutet av oändligheten.
Min oförmåga att förstå klyver oroboros
och jag tränger mig in i det blottade köttet.
I värmen finnes skydd från kylan av mångt abstraktare ting än det utan slut.
Väl omfamnad av allt, börjar slummern,
jag drömmer ett helt liv.
Med uppvaknandet slutar jag finnas, såret har blivit till ett av många ärr på en kropp utan början och slut.
Skribent: Ivan Allgén Takami