Så länge jag kan minnas har köksbordet i mitt barndomshem varit en plats för frågor och diskussion. Liksom för de flesta barn var frågan “varför?” ständigt närvarande, och min mamma envisades alltid att, utefter egen förmåga, besvara dessa frågor. Jag slapp med andra ord höra “för jag säger det” eller “därför”. När hon inte visste svaret så uppmuntrade hon mig istället att fundera på vad jag själv trodde.
Till middagen stod ofta nyheter och politik på menyn. Som liten var det mest bakgrundsljud, men allt eftersom jag och mina syskon blev äldre blev vi allt mer engagerade i diskussionerna. Den här traditionen, har jag senare förstått, går tillbaka till min mammas barndomshem och i sin tur både min mormors och morfars, och förmodligen ännu längre än så. Det är i dessa samtal som det filosofiska tänkandet väcktes till liv inom mig, ett sätt att tänka som jag tror vartenda barn som inte kan sluta fråga “varför?” törstar efter.
Men som barn upptäckte jag att inte alla familjer hade en sådan tradition. Hemma vid fikabordet hos en kompis satt vi och åt våra bullar till inget annat än ljudet av den tickande köksklockan. Då och då avbröt hennes mamma tystnaden för att fråga sin dotter vad vi hade lärt oss i skolan idag. Varpå hon radade upp hela dagens lektioner och aktiviteter i kronologisk ordning. Mamman nickade utan några följdfrågor och vi återgick till att äta under tystnad.
Skillnaden mellan min och min väns familjer var inte i någon betydande bemärkelse en fråga om klass, inte heller en fråga om ekonomisk eller övergripande kulturell bakgrund. Det var en fråga om en tradition om hur man umgås med varandra i en familj.
Med åren såg jag hur nyfikenheten slocknade i mina klasskamraters ögon. Som vuxna hävdar några av dem gärna att de gått i “livets hårda skola”, en skola som verkar gå ut på att lära sig att man har dragit det korta strået och man ska vara nöjd med det; håll käften och gå tillbaka till jobbet! Kanske är det inte så konstigt att så många arbetarfamiljer från min hemkommun uppfostrar sina barn på det här viset. De har fått lära sig att endast lydnad sätter mat på bordet och att ifrågasätta de som står över dig kan medföra en hel del problem. Om man kan släcka barnens nyfikenhet tidigt så slipper de kanske att gå i livets hårda skola?
Detta är kanske sant. Men vad händer med deras sinne? Vad händer när något svårt inträffar och de kämpar med att sätta ord på sina känslor? Hur kommer de att tänka när det inte lärt sig resonera eller förstå förhållandet mellan orsak och verkan? Vad händer med ett barn som lärt sig att man inte ska ställa några svåra frågor utan istället lyssna till de som bestämmer?
Jag vet själv inte vad jag skulle tagit mig till om jag inte haft möjligheten att utveckla mitt språk och förnuft. Min verklighet hade kanske varit liten och onyanserad och känslorna inom mig oförutsägbara. Kanske hade jag famlat efter att någon karismatisk och inflytelserik person skulle förklara för mig vad det är som pågår, så att min verklighet skulle bli ordnad igen. Jag hade varit en fånge i mitt eget sinne.
Mary Wollstonecraft sa att genom att förvägras möjligheten att utveckla sitt förnuft förvägras individer dessutom möjligheten att leva ett liv i frihet. Kanske ligger det också något i det Hellenistiska tankesättet att filosofin främjar god mental hälsa och kanske främjar detta i sin tur ett friskt samhälle. Men för att främja mental frihet så räcker det inte med lagar om jämställdhet, fri tillgång till information, fri skola eller “lika” möjligheter. Det filosofiska tänkandet väcks och släcks hemma runt köksbordet.
Skribent: Felicia Bexell