Det finns tre klassiska teorier om sanning: korrespondensteorin, koherensteorin och den pragmatiska sanningsteorin. Den historiskt mest populära är korrespondensteorin eftersom den etablerar en direkt koppling mellan sanning och sakförhållanden i världen. Men även den här teorin är problematisk. Den drabbas av det så kallade omfångsproblemet. Dessutom tycks lögnarparadoxen visa att sanningsbegreppet är inkonsisten, oavsett vilken teori vi föredrar. Därför har ytterligare konkurrerande positioner som exempelvis deflationism växt fram. Här följer en sammanfattning av situationen.
Enligt korrespondensteorin är sanning en relationell egenskap som föreligger mellan fakta, det vill säga sakförhållanden i världen, och påståenden, vilka delar struktur – eller korresponderar mot varandra. Koherensteorin definierar sanning i termer av delaktighet i ett koherent system av trosföreställningar. Ofta tänker sig koherensteoretiker att koherens kräver mer än förenlighet av trosföreställningarna, nämligen att de ger varandra ömsesidigt stöd. Den pragmatiska sanningsteorin definierar sanning i termer av praktisk användbarhet eller att klara vårt ‘test’ för sanning. Den framstående pragmatisten C.S. Pierce menar att sanning är vad vi accepterar i den hypotetiska situationen ‘the ideal end of inquiry’.
Den stora defekten hos koherensteorin och den pragmatiska teorin brukar anses vara misslyckandet att fånga intensionen, innebörden, hos sanningsbegreppet. Med andra ord gör de inte rättvisa för våra språkliga intuitioner om vad ‘sanning’ betyder; ett påstående är väl inte sant i kraft av hur det förhåller sig till andra påståenden eller hur praktiskt användbart det är att ta det för sant. Men kanske fångar dessa teorier inte ens korrekt extension.
Koherensteorin tycks fälla falska positiva omdömen om påståenden våra intuitioner klassar som falska, eftersom det går att ställa upp flera olika koherenta system. Den pragmatiska teorin tycks ha det motsatta problemet. Den fäller falska negativa omdömen om påståenden våra intuitioner klassar som sanna när det inte är praktiskt användbart att ta dessa för sanna; ett roande exempel från litteraturen är att det finns ett sant påstående om vilken veckodag den sista dinosaurien dog på. Problemet som illustreras här kallas för omfångsproblemet. Detta problem diskuteras dock främst i förhållande till korrespondensteorin.
Korrespondensteorins största merit är att den kopplar sanning till objekt i världen och förhållandena dem emellan. Exempelvis är det enkelt för korrespondensteorin att förklara varför ‘Katten sitter på mattan’ (av någon anledning ett klassiskt exempel) är sant. Emellertid får korrespondensteorin problem att redogöra för sanningar som ‘Kvadratroten ur 100 är 10’ och ‘Lykke hade kunnat plugga sociologi’. Detsamma gäller dess ättling sanningsgörarteorin, som inte anammar korrespondensteorins krav på strukturell likhet mellan sanna påstående och sakförhållanden i världen.
Det går förvisso att försöka lösa omfångsproblemet för korrespondensteorin genom att acceptera matematisk Platonism, det vill säga postulera matematiska objekt, och modalrealism, det vill säga att möjliga världar inte enbart är användbara fiktioner utan existerar på samma sätt som den faktiska världen; det senare är dock framförallt passande för en sanningsgörarteori. Dock anses dessa positioner ofta, av tämligen uppenbara skäl, rätt så oattraktiva. Möjligheten finns såklart att söka efter andra sanningsgörare för dessa påståenden.
Omfångsproblemet kan även lösas med motsatt strategi, nämligen genom att förneka att påståendena är sanna. Detta kan leda till exempelvis fiktionalism om matematisk diskurs. Men våra starka intuitioner om att det är sant att 10 är kvadratroten ur 100 och att Lykke hade kunnat plugga sociologi gör att dessa lösningar ser otillfredsställande ut.
Oavsett om korrespondensteorin eller någon av de två andra teorierna lyckas undkomma något av de nämnda problemen står vi emellertid inför ett formellt problem för sanningsbegreppet. Det går nämligen att formulera påståenden som ger upphov till paradoxer. Betrakta den så kallade liar sentence:
(L) (L) är inte sann.
Påståendet som benämns som ‘(L)’ säger om sig själv att den inte är sann. Därmed måste (L) vara falsk, men givet vad den påstår om sig själv följer därmed att (L) är sann, vilket är negationen till vad (L) påstår. Annorlunda uttryckt innebär det att vi kan formulera ett sådant här påstående att ingen teori om sanning tycks kunna göra rättvisa för Tarskis T-schema, vilket anses vara ett av de grundläggande kraven på en sanningsteori. Enligt T-schemat gäller: ‘p’ är sann om och endast om p. Applicerat på påståendet ovan får vi: (L) är sann om och endast om (L) inte är sann.
I litteraturen finner vi lösningsförslag som går ut på att introducera ett tredje sanningspredikat, exempelvis ‘gappy’ eller ‘obestämt’. I en artikel från 2014 visar Kevin Scharp att liknande paradoxer, kallade revenge paradoxes, uppstår för dessa predikat. Som Scharp – och tidigare även Alfred Tarski – visar kan paradoxen enbart undvikas genom att göra en distinktion mellan ett objeksspråk, för vilket vi diskuterar sanning, och ett metaspråk, vilket vi använder när vi att pratar om objektsspråket. Detta låter oss emellertid enbart definiera sanning för ett särskilt språk i ett annat språk. (Faktum är att Tarski försöker gå längre än så med sin semantiska karaktärisering (conception) av sanning, för vilken han får kritik av Hartry Field av andra skäl.)
I ljuset av denna bakgrund har deflationistiska teorier om sanningsbegreppet växt fram. Dessa teorier menar att sanningsbegreppet uttöms av T-schemats krav och att sanningsbregeppet inte tillskriver en egenskap till påståenden utan enbart är ett språkligt verktyg. Enligt Frank Ramseys klassiska version av deflationism är sanningspredikatets funktion att låta oss konstatera det som en sats – eftersom deflationismen betonar lingvistik är det här mer passande att tala om satser än påståenden – gör gällande utan att explicit behöva uttala satsen. Exempelvis kan jag säga ‘Allt Peter sa på föreläsningen igår är sant’ istället för att upprepa allt som Peter sa under föreläsningen ifråga.
Deflationismen har sedermera utvecklats i olika riktningar. En variant är disquotationalism (avcitationalism?) enligt vilken sanningspredikatet av ‘avciterar’ en sats. ‘’Lykke studerar inte sociologi’ är sant’ betyder alltså egentligen ‘Lykke studerar inte sociologi’. En annan variant av deflationismen är minimalism enligt vilken sanning inte har någon substantiell natur. Sanningens ‘natur’ utgörs istället uttömmande av T-schemat och sanningsbegreppets övriga logiska och grammatiska normer.
En lite mer avancerad version av deflationismen är Grover, Camp och Belnaps prosatsteori (prosentential theory) enligt vilket sanningsbegreppet står i en anaforisk relation till satser, i likhet med hur pronomen står i en anaforisk relation till exempelvis namn och bestämda beskrivningar. När vi använder sanningsbegreppet ser det prima facie ut som att vi tillskriver en ‘sanningsegenskap’ till satser, men enligt denna teori är sanningsbegreppet i själva verket till för att instämma, repetera och generalisera. ‘Det är sant’ är en prosats, som står i en anaforisk relation till den eller de satser som vi vill konstatera. För att denna teori ska fungera försöker Grover et al. visa att även andra användningar av sanningsbegreppet kan reduceras till formuleringar likt ‘det är sant’.
Det finns ett flertal invändningar mot deflationistiska teorier. Till exempel, ‘’Lykke studerar inte sociologi’ är sant ((nn))’ tycks inte vara samma konstaterande som ‘Lykke studerar inte sociologi’. Den första uttalar sig om ett påstående/en sats, medan den andra uttalar sig om en person. Prosatsteorin faller inte i denna fälla, men har svårt att undkomma en närliggande invändning, nämligen att den, precis som andra deflationistiska teorier, misslyckas med att göra rättvisa för våra språkliga intuitioner. Vad vi, kompetenta språkanvändare, tror att vi gör när vi pratar om sanning är att tillskriva en egenskap till ett påstående.
Ett annat problem för deflationismen är att den har svårt att förklara varför sanna trosföreställningar är instrumentellt värdefulla. Sanning är ju inte en egenskap som de påståenden vi tror på kan ha. Därför kan det att min trosföreställning att 171:an lämnar min hållplats kl. 9.49 är sann inte figurera i en förklaring till att jag kom i tid till föreläsningen 10.15
Vid sidan om deflationism finner vi en alternativ version av pragmatism, först förfäktad av Huw Price. Enligt Price bör pragmatisten avstå från att i första taget fråga ‘vad är sanning?’ Snarare ska vi som pragmatister undersöka vilken roll sanningsbegreppet spelar, eller rättare sagt, vi ska undersöka den norm of truth som vi tar vårt resonerande och ömsesidiga diskurs för att lyda under. För att förstå denna norm, vilket bör vara vårt mål, behöver vi inte postulera någon sanningsegenskap.
På så vis påminner Pierce position något om hermeneutisk fiktionalism, men till skillnad från hermeneutisk fiktionalism menar Pierce inte att vi går runt och låtsas som att det finns en något sådant som sanning trots att det inte gör det. Ytterligare en position är funktionalism, som bl.a. förfäktas av Michael Lynch och enligt vilken sanning är en funktionell egenskap som spelas av exempelvis korrespondens i en typ av diskurs och koherens i en andra typ av diskurs. Det finns även de som är eliminativister, det vill säga de som menar att vi bör sluta använda sanningsbegreppet eftersom det är defekt.
Ett annat sätt att hantera situationen är att göra en explikation av sanningsbegreppet. En explikation går ut på att omdefiniera ett defekt begrepp för att bättre passa särskilda teoretiska syften. Kevin Scharp ger en explikation – eller rättare sagt två! Han delar upp T-schemat, som innehåller en bikonditional, i två materiella implikationer där vardera implikation innehåller varsitt sanningsbegrepp, ascending truth respektive descending truth.
Men även om en explikation av detta slag lyckas med att lösa det formella problemet med lögnarparadoxen, så kommer omfångsproblemet att kvarstå. Debatten är alltjämt aktuell och det enda som är alldeles klart är att alla lösningar kräver mer eller mindre bullet biting.
Skribent: Lykke G. Helinsky