Je pense, donc je suis – jag tänker alltså finns jag.
Descartes berömda ord har fastnat i mitt minne, men stämmer det?
Jag tänker nonstop, det tar aldrig slut. Ibland känns det som det behövs en stund stillhet – en tankepaus. Paus! Från vad egentligen, från att finnas?
Jag känner… alltså lever jag. Det är känslorna som gör mig levande.
Att uppleva något, är mer än att bara finnas.
Förnuft och känsla, hand i hand, men ändå först det ena och sedan det andra.
Att känna är att leva…
Jag skulle kunna fortsätta med tänkandet. Det kan lösa problem, det är mina tankar som formulerar dessa meningar. Tankarna kan ta mig dit jag aldrig varit.
Luftslott kan byggas och kvarstå.
Jag kan fortsätta i det oändliga, bara min fantasi sätter gränser för vart tankarna tar mig, men de är ändå inte mycket utan känslan. Tillsammans ger de mig mening.
En lyckovinst, ett babyleende, nyklippt gräs eller den första förälskelsen. Allt från det lilla till en livsomvälvande händelse. Med alla sinnen förnimmer jag världen. Känslan kan dröja sig kvar men så flyktig ändå. Känslorna är som molnen på himlen:
Ibland svävande, lätta, rosaskimrande…
Andra gånger tunga och grå.
Som ett aprilväder kan de skifta snabbt eller ett envist lågtryck som biter sig fast i medvetandet.
Vad är då medvetandet eller jaget, himlen, där känslorna och tankarna rör sig över. Finns där oavsett väder.
Solsken eller mörkaste natten.
Låt mig tänka lite… Tankar som väcker känslor och nya tankar.
En evighetskarusell jag inte vill fastna i. Det är svåra frågor, både vad är medvetande och intelligens, som gäckat mänskligheten länge.
Artificiell intelligens och kanske artificiellt medvetande…
Det väcker frågor om moral, etik och den fria viljan. Vad är egentligen mina egna tankar och val som inte har påverkats av den digitala kulturen. Är detta en text skriven av en student eller en AI?
Vad tänker ni och hur känner ni inför det?
Skribent: Gunilla Persson, student i digitala kulturer
