Solen sträcker sig genom fönstret som fingrar mot min skärm. Brett, obarmhärtigt, nästan hånfullt. Den smyger över tangentbordet, över högen med anteckningar och utskrivna, annoterade utkast, som om den medvetet försöker dra mig ut. Ute kvittrar fåglarna—ett lockrop, ett skratt. De sjunger om frihet, om rörelse, om allt det som jag inte har just nu.
Jag sitter hopsjunken framför datorn som en utmattad räka och stirrar på min halvfärdiga kandidatuppsats. Den som borde vara helfärdig nu. Den andra kandidatuppsatsen jag skriver. Ämnet är detsamma som förra gången: Scanlon och löften. Jag börjar misstänka att jag är fångad i en filosofisk Groundhog Day.
Tankarna glider iväg. Sommaren, flytten, Uppsala—snart börjar jag på en master. Filosofiska institutionen i Lund skakar redan på huvudet. En avhoppare! Jag hör dem viska: “Till Uppsala? Det är ju… svek!” Jag har aldrig riktigt förstått den här fejdmentaliteten mellan universiteten, och kommer nog inte börja nu. Mest är jag nervös. Kommer jag hitta boende? Korridor? Egen lägenhet? Hur ska jag ens få ner alla mina böcker i flyttkartonger? Högen bredvid mig är redan oroväckande hög. Längst upp: What We Owe to Each Other.
Juste. Uppsatsen.
Det ironiska är att jag inte ens ville skriva om Scanlon från början. Jag skulle skriva om värdeteori. Jag läste Principia Ethica, bestämde mig snabbt för att Moore var outhärdlig, och landade—av någon outgrundlig anledning—hos Scanlon. Sen fastnade jag. Först i praktisk filosofi. Sen i teoretisk filosofi. Samma tankegångar. Samma problem. Scanlon har mig i ett akademiskt järngrepp, som en artig men obeveklig gisslantagare. Jag ser hans namn överallt: påbokryggar, i fotnoter, inbränt på insidan av mina ögonlock. “Normative or predictiveexpectations?” viskar han när jag försöker sova.
Det är inte att jag är bitter. Jag tycker faktiskt det är kul—på riktigt. Men när solen skiner, fåglarna kvittrar och andra studenter njuter av våren vid en mysig bar, så känns det… tungt. Trögt. För mycket.
Jag vänder mig tillbaka till skärmen. Ett handledarmöte väntar. Jag måste bli klar. Bara några sidor till. Friheten kittlar redan vid fingertopparna. Kanske är det just det här som är studentlivets paradox: vi är alltid slitna mellan det sociala studentlivet och det ensamma plugget, mellan solen och skärmen—mellan Scanlon och sommaren. Men mitt i all trötthet, all frustration, finns ändå något vackert i att fortsätta. För att vi faktiskt vill förstå. Vi vill faktiskt klara av det här. Och för att vi, innerst inne, vill veta att vi är värda den där underbara känslan när det äntligen är klart.
Så, ja. Jag kan göra det här. Motivationen slår ut som vårblommorna i min bröstkorg. Bara några sidor till. I owe that to myself.
Skribent: Siri Thiwång, administratör & medieansvarig
Detta är en opinionstext i Qualia. Skribenten svarar för åsikterna.