När jag flyttade ner till Skåne frågade min pappa mig om jag någonsin kommer sluta kalla Uppsala för mitt hem. Nej! Absolut inte, svarade jag. Men jag noterade häromdagen att jag i min kalender hade antecknat min resa till Uppsala över påsken som “åka hem”, likaså mitt återvändande till Malmö. Mitt hem har vuxit sig större och fördubblats.
Malmö är alltså mitt nya hem, men när skedde detta? Jag var ju nyligen säker på att det inte skulle bli så. Malmö skulle bara vara en tillfällig mellanlandning innan jag flyttade vidare. Men plötsligt är jag på besök i Uppsala, och hemma i Malmö. En gäst i mitt forna hem? Och en inhemsk i en främmande stad?
När jag igår satt på tåget och iakttog mina medstudenter som var på väg hem över påsk
undrade jag om de upplever samma fenomen som jag. Åker ni hem eller är ni på besök? När ni kliver av på perrongen, släpps en djup suck av lättnad från era läppar eller drabbas ni av en avgrundslös ångest inför att möta ert förflutna igen? Min relation till min gamla hemstad är ambivalent, och stundvis toxic. Ibland spricker jag av glädje när jag kliver in i min gamla lägenhet och möter mamma i morgonrock och en kopp kaffe i handen – där hon välkomnar mig med öppna armar. Uppsala badar som i ett heligt ljus. Andra gånger sätter jag mig på tåget ner igen som på flykt, mitt förflutna har hunnit ikapp mig och jag gömmer mig under min luva, stirrar ut genom fönstret där regnet piskar hårt över denna fruktansvärda stad. Jag skakar av mig minnena likt en hund.
Är det överhuvudtaget möjligt att i denna ålder ha ett “hem”? Mitt sovrum befinner sig i en lägenhet som jag hyr utan ett giltigt kontrakt, en tillvaro som vilken sekund som helst kan upplösas. En falsk trygghet – men ändå känner jag mig mer hemma här än någon annanstans i landet. Jag går trapporna upp och kliver in i den kontraktslösa lägenheten, hälsar på en tjej som jag knappt kände för ett år sedan – och jag kommer hem.
Men knappast att detta kan konstituera ett hem? Fast så verkar ju visan lyda. Möjligen är det inte den fysiska platsen som utgör det stora röda krysset som markerar mitt hem på kartan – istället för ett kryss så finns det multipla. Det är en dynamisk och konstant föränderlig karta, där kryssen ökar och minskar i mängd. Det är individerna i min omgivning som snickrar ihop väggarna som omsluter mig och på så vis skapas mitt hem.
Mitt hem är idag alltså kontraktslöst, men ack, det är så fyllt av kärlek att ångesten som
knackar på dörren om natten aldrig riktigt når in. Men om någon månad beger jag mig ut igen, i det hemlösa – de fysiska väggarna som omger mig kommer att upplösas, men de väggar som faktiskt utgör mitt hem kommer kvarstå intakta. Vad vill jag säga med detta? Jo, något så simpelt som att jag älskar personerna som snickrar och hamrar i min tillvaro. Varje dag känner jag mig tacksam när jag går uppför trapporna, kliver in i min kontraktslösa lägenhet, hänger upp min jacka och kommer hem.
Skribent: Elsa Granvik, redaktör
Detta är en opinionstext i Qualia. Skribenten svarar för åsikterna.