Det kanske låter fel, men jag kunde inte undvika att framföra Purcells Funeral of Queen Mary i mitt huvud. Jag menar inte att själva aktionen att hålla en konsert i mitt huvud skulle vara fel, utan snarare det faktum att jag inte ville släppa min tyngda rosenbuske i badkaret som ett enkelt får. Taggarna från busken skulle orsaka en översvämning i varje lägenhet i mitt hus, så stor att vattenskadorna tvingade huset att rivas. Det skulle vara som att se mig själv i en spegel om vattnet forsade ut ur porten och alla andra runt omkring mig bli alldeles skärrade över skadan vattnet orsakade. Jag skulle aldrig bli ansvarig för varken skadan eller rivningen. Jag skulle bara vara fixerad på min spegelbild. Jag försöker inte måla upp en bild av mig själv som någon känslokall best, jag är bara mig själv. Jag grät när min rosenbuske var borta. Jag grät över att alla dessa människor nu saknade hem och tvingades skämma ut sig själva inför hela landet. Jag grät för att det var just min spegelbild jag såg. Trots mina tårar
kunde jag ändå inte se något annat än min spegelbild. Min eviga, plågsamma spegelbild som inte ville något annat än att skada mig själv.
Kargt och ensamt låg landet framför mig. Det talade inte till mig längre och jag saknade dess röst. Det såg på mig endast med svarta ränder och urholkade gropar. Jag hoppades på att dess röst endast var utmattad då vindarna lät som en sandstorm. Jag önskar jag fick höra dig tala igen, ropade jag, men inte ens mitt eko vågade svara. Var jag dömd till att aldrig mer återvända? Var jag dömd till att känna brännan i mina fötter? Var jag dömd åt landets förtjänst? Jag kan inte föreställa mig ett mer plågsamt straff. Om jag kan föreställa mig något värre är det bortom alla människors förstånd att inse det.
Öde bortom marken flyter du
Valborgsafton tvingar dig till ditt lägsta du
Om jag inte känner dig, är du Du längre?
Det låter som en tågvissla men det skulle aldrig någonsin kunna vara en. Till en början må det framträda som en, men om du endast ger det en ynka sekund till så kommer du höra tromboner och pukor framträda, parat med en synth som är mer skräckinjagande än fullmånen själv. Jag hör den bara när jag går mellan skräpet. Plastpåsar, papperspåsar, stenpåsar, allt. Jag vägrar bli en slav till högarna som omger mig, men har jag i själva verket något val? Genom ytterdörren som står på glänt ser jag min ensamma glödlampa lysa aggressivt på köksbordet. När jag kliver ner i källaren sitter mina fyra vänner och väntar på mig.
– Vad sägs om ett enstaka äventyr ute i vildmarken?
– Det är ju inte alls långt ifrån en bra idé. Jag älskar det, herrn.
Vi begav oss för att fördriva tiden men fann oss i slutändan, som vanligt, vid sjön som blickar ut mot staden. Ett klot täckt i lysen som endast kunde paralysera våra ögon medan musik ekade ut över den värld vi vågar kalla vårt hem.
– Och om vi skulle invadera staden? Dör vi då?
– Säkert… men det är ju självklart inte garanterat.
– Hör ni synthen?
– Ja, verkligen, herrn. Den gör mig nästan darrig i mina händer. Jag vill så gärna spela på den.
– Om vi inte kan ta byggnaderna i sig, vad sägs om att vi besegrar det som styr dem?
Alla mina vänner skrattade och höll med, så vi började rusa för att besegra synthen.
Begravningståget bär kistan på dess axlar i takt med pukornas dämpade slag. Jag själv är rädd, min trygghet är borta och jag vet inte längre vad min egen kropp är. Mitt kontrakt har upphört, kontraktet mellan medmänsklighet och djuriskt våld. Jag vet att den sekund din kista är färdig och täckt i jord kommer det som alla tidigare intellektuella tänkare har stridit för att upphöra. Hur kunde du tillåta dig att dö? Kunde du inte snälla ha fortsatt andas tills åtminstone jag snälla hade kallnat snälla? När jag hör trombonerna sjunga sin sång vill jag endast falla ner på knä och bönfalla dig om att återvända till mig älska mig kyssa mig omfamna mig förbli min och lova mig att du aldrig någonsin kommer lämna min sida att du aldrig någonsin kommer svika mig och bara rädda mig från den tid som så önskar att plåga mig för min själ är inte densamma som när den tillåts att vara i din famn och åh vad jag saknar dig vad mina läppar önskar att de fick känna sin glädje ännu en gång och inte tvingas vandra på jorden. Förvarjestegallaandratarfördigkliverjagettstegnärmaredöden.
Riket kan kollapsa
Sången kan slutaa
Ditt anspråk kan tystna
Mitt allt kan vända sig bortom moralen
Tystnaden vill lägga sig likt en sordin
Släpp in den
Låt den komma
Skribent: Theodor Byström